Utbildningskartan och verkligheten går inte ihop

Den som besöker Svenska kyrkans hemsida och vill veta mer om att arbeta i kyrkan får fyra profilutbildningar presenterade för sig: präst, diakon, församlingspedagog och kyrkomusiker. I större städer stämmer den bilden också bra med hur det ser ut i personalen, men den gör det inte lika självklart i mindre städer och på landsbygden. Där finns det i stället gott om titlar som församlingsassistent, barnledare, fritidsledare, pedagog, diakoniassistent och musiker utan kyrklig profilutbildning. 

Dessutom kunde Kyrkans Tidning nyligen konstatera genom en egen undersökning att omkring hälften av alla församlingspedagoger i själva verket saknar korrekt utbildning, vilket är möjligt eftersom det saknas ett titelskydd. 

När det gäller kyrklig profilutbildning stämmer alltså inte karta och verklighet med varandra. 

Vad beror det på? Utifrån ett samtal med Kenneth Nordgren, rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, finns ett antal resonemang att arbeta vidare med. Det kan handla om vad församlingarna väljer att satsa på. Kanske har de sökt och inte fått någon med rätt utbildning. Kanske är det så krasst att en församling med kärv ekonomi lockas att välja någon som man inte behöver betala lika hög lön. 

Kanske anställs ungdomar som är aktiva i kyrkan för snabbt, vilket gör att steget till att utbilda sig känns överflödigt eller för krångligt. Kanske saknar en del av dessa anställda förebilder bland släkt, vänner och tidigare skolkamrater när det gäller utbildning och därmed kanske också självförtroende nog för att våga läsa vidare. Anledningarna är förmodligen många. 

Här finns det en uppenbar paradox och en utveckling som behöver diskuteras. Den generella utbildningsnivån i landet stiger nämligen kontinuerligt och i ljuset av det var den utbildningsreform som trädde i kraft inom Svenska kyrkan 2013 helt logisk, bland annat med höjda krav på de blivande prästerna från kandidat- till magisterexamen. 

Ändå befinner vi oss alltså i dag i en situation där det råder stora skillnader inom kyrkan på denna punkt. Den naturliga följdfrågan blir då hur de ska hanteras i praktiken.

I mitt samtal med Kenneth Nordgren konstaterar han från sin horisont att halvfartsutbildning till församlingspedagog trots allt verkar vara ett välfungerande alternativ för många yrkesarbetande. 

När det gäller präster examinerar utbildningsinstitutet varje år omkring 60 nya kandidater, medan det totala behovet snarare ligger på omkring 80. 

Västeråsbiskopen Mikael Mogren föreslog tidigare i år att personer med en annan akademisk examen skulle kunna erbjudas en kortare prästutbildning, som ett sätt att lösa den problematiken. 

I förra veckans nummer av Kyrkans Tidning efterlyser två kyrkoherdar och en organist fler alternativ när det gäller kyrkomusikerutbildningarna, av hänsyn till hur det ser ut i praktiken ute i församlingarna. 

Ett flertal stift erbjuder också en enklare form av profilutbildning, där församlingsanställda utan en formell sådan åtminstone kan få grundläggande kunskaper i Svenska kyrkans tro och liv. Det harmonierar inte med de formella riktlinjerna för utbildning till tjänst i Svenska kyrkan, men är ett pragmatiskt sätt att hantera den situation som trots allt råder. 

Allt detta är goda ansatser i försöken att hantera problematiken. Nästa steg skulle behöva vara ett mer formellt erkännande av läget och kanske också en acceptans för att det kanske inte heller kommer att förändras radikalt så länge Svenska kyrkan har ambitionen att fortsätta vara rikstäckande, det vill säga också i de områden av landet där utbildningsnivån sackar efter.

Jonas Lindberg,
präst och teologie doktor i religionssociologi