Vad judisk mystik lärt mig om synen på flyktingar

Häromdagen firades 250 år av judiskt liv i Sverige. Livet här har aldrig varit problemfritt för judarna – inte tidigare heller. Men det skar till i mig när Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig sa till mig i en intervju i höstas att det nog aldrig varit svårare än nu.

Då har vi ändå passerat en tid då öppet judehat var legio, och världskriget härjade med det judiska folkets hela framtid i vågskålen.

I dag förfasas de återigen över att antijudiska slagord – som att blodsdåd ligger i deras DNA – hörs i demonstrationer mot Israel. Jag förstår om de undrar när sagan om Ahasverus, den evige judiske främlingen, ska få ett slut. Och jag förfasas över att den berättelsen har eldats på i vår egen kulturs fläckiga historia.

När jag reflekterar över det judiska inflytandet på vår egen tradition, går tankarna först till Kristus. Men också till den judiska idén om Tzadikim och Erev Rav.

Judisk mystik talar om att det i varje generation finns 36 dolda rättfärdiga människor – Lamed Vav Tzadikim – som, utan att själva veta det, bär världens tyngd på sina axlar. Gud låter världen fortgå för deras skull. Deras ödmjukhet, kärlek till medmänniskan och rättfärdighet fungerar som ett osynligt gravitationsfält som håller samman en värld som annars riskerar att falla i kaos.

Tänk dig samtalet mellan Abraham och Gud om de rättfärdiga som kunde få Sodom och Gomorra att skonas.

På motsatt sida finns en annan gammal berättelse: Erev Rav – den ”blandade skara” som enligt Bibelns berättelse följde Israels barn ut ur Egypten. Inte som yttre fiender, utan som splittrande röster inifrån – de som försvagar sammanhållningen, ifrågasätter det goda, och tystar medkänslan.

Det var de som fick Aron att acceptera guldkalven i öknen, i brist på Guds tydliga närvaro och Moses frånvaro på berget.

Erev Rav är malörten. Det som slår sönder ett sammanhang, ett samhälle, inifrån. Inte för att det är ren ondska – utan för att det blandar det onda med det goda.

När vi i dag ser hur samhällen behandlar sina minoriteter, sina mest utsatta, sina invandrare, sina avvikare, sina ”annorlunda”, är det som att en uråldrig balans mellan de rättfärdiga och Erev Rav fortfarande pågår.

Det räcker ofta med ett fåtal röster som sprider misstänksamhet, som hånar svaghet eller slår sönder tilliten, för att förvandla ett helt samtalsklimat.

Erev Rav är inte längre ett folk – det är en ton. En attityd. En kall blick.

Den är svår att känna igen eftersom den ofta kommer med goda premisser – som att vi måste utvisa våldsamma gärningsmän. Men så slutar det plötsligt med att en 14-åring, en 12-åring och en 8-åring riskerar att utvisas från Döderhult och det land där de föddes.

Det är också Sverige, 2025.

Samtidigt finns det människorna som ber i det tysta, som står upp för de svaga utan att söka ära, som agerar i vardagen med en integritet som inte kräver scenljus. Deras handlingar märks kanske inte i medialjuset, men de märks i världen.

De är våra moderna tzadikim, låt säga. Kanske är det tack vare dem som världen fortfarande håller ihop.

Den kristna traditionen talar om helgonens förböner – att några få goda själars kärlek kan förändra världens öde. Kanske är det just detta vi behöver påminnas om nu: att det i varje tid, också vår egen, är de lågmälda ”rättfärdiga” som håller oss uppe. Inte de bullriga ledarna. Inte de mest högljudda i debatten. Utan de som i det fördolda väljer medmänsklighet – varje dag.

Och det behövs inte många av den sorten för att världen snabbt ska förändras.

Studier om den kritiska massan talar ibland om 25 procent av en grupp – eller bara en handfull. 

Oftast börjar det med en enda människa som väljer mänskligheten före makten.

Det kan vara en kvinna som vägrar resa sig ur bussen på grund av sin hudfärg.
Det kan vara en elektriker i Polen som tröttnat på kommunismens tyranni.
En kvinna som började plåstra om döende i Calcutta.
Eller varför inte en ung flicka som skrev dagbok så att vi nu kan minnas Förintelsens fruktansvärda tanke om människovärde – och förstå vad Erev Rav i praktiken kan utvecklas till.

Jag tror att detta är en kamp för varje generation.

I den judiska traditionen är det till och med en kamp av messianska mått.
Tänk om det är så även i en kristen kontext?

Så länge vi väljer splittringens väg kan inte Kristus fullt ut bli synlig i sin jordiska kropp, som är kyrkan.

Men om vi väljer den svages parti, den fattiges väg, och den utstöttes sällskap – då är vi ett med Kristus, och han är ett med oss.

Frågan till oss själva behöver inte formuleras mer komplicerat än så här:

Vill vi vara bland dem som bär – eller bland dem som bryter ner? Erev rav eller Tzadikim.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se
Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.