Kyrkomusiker

Requiem för musikskolan

Christian Braw, debattör
Foto: Göran Tonström

För att den stora kyrkomusiken skall kunna föra fram hela verkligheten måste det ständigt komma nya kvalificerade musiker. Hittills har många av dem börjat i den kommunala musikskolan. Men hur går det nu för de 6000 som blir utan lärare? frågar debattör Christian Braw.

En liten post i den gångna höstens riksdagsbudget får större följder än man då anade. Det rör sig om det statliga anslaget till den kommunala musikskolan, 100 miljoner. Utslaget på lärarlöner rör det sig om 200 musiklärare med ca 6000 elever, som alltså skall bort. Det är en nedskärning som kan jämföras med minskningen av militärmusiken, där tusentals musikelever miste sina lärare och närmare tusen musiker miste sin försörjning.

Sverige är inget stort musikland; det finns till exempel endast 60 tjänster för flöjtister. Svenska kyrkan är Sveriges största musikorganisation med närmare 3 000 tjänster, men knappast för flöjtister och violinister. Men musikskolornas lärare och elever har en inre drivkraft, som bland annat tagit gestalt i stora musikarrangemang både i Stockholm och Malmö.

I Malmö var sångerskan Kristina Nowlain initiativtagare till ett framförande av Mozarts Requeim lördagen 2 mars i S:t Pauli kyrka. Medverkande var musiklärare, musikstuderande och musikelever. Kristina Nowlain är själv uppvuxen i USA och berättade att det inte finns någon kommunal musikskola där. Begåvade ungdomar kan utveckla sina gåvor endast om föräldrarna har ekonomiska förutsättningar.

Detta framförande av Requiem var i alla avseenden ideellt. Dirigent var Cecilia Martin-Löf, sopran Kristina Nowlain, alt Emma Swentelius, tenor Conny Thimander, bas Nils Gustén. Instrumentalister, dirigent, kör – alla gjorde detta som en manifestation för musikskolan.

Genom valet av Mozarts Requiem blev det dessutom en stor mänsklig och kristen musikupplevelse. Requiem är nämligen musik inför det mest skakande och oundvikliga i den mänskliga tillvaron – steget över den yttersta gränsen. Men – detta steg tas i Requeim inte i uppgivenhet utan med hopp.

Hittills har många av dem börjat i den kommunala musikskolan. Men hur går det nu för de 6 000 som blir utan lärare?

Själva ordet requiem betyder vila, den eviga vilan. Hela verkets texter är hämtade från den kristna liturgins mässa för de hädangångna. Den är en förbön för dem alla, att deras liv efter en kampfylld tillvaro skall bli just en evig vila. Det minskar inte det oerhörda i steget över den yttersta gränsen, båda aspekterna finns med i hela verket, både bävan och förtröstan.

Den berömde tyske teologen Rudolf Otto gav detta redan 1917 en klassisk formulering: mysterium tremendum et fascinosum – en hemlighet som får oss att både bävas och längta. 

I huvudsak känner kyrkans gudstjänstdeltagare igen partier från högmässan, till exempel Herre förbarma dig och O Guds lamm. Men här finns också hymnen Dies irae – Vredens dag. Den skildrar dagen för Kristi återkomst just som ett mysterium tremendum et fascinosum. Bävan och förtröstan vävs samman av text och musik. Själva texten finns i 1937 års psalmbok samt en svensk översättning.

Blåsare, pukor, hela orkestern och kören gestaltar den verkligheten i Kristi ankomst: ”Dies irae, dies illa...” (Vredens dag, just denna dag...) Änglabasunerna skallar. Själva döden bävar, när skapelsen står upp på nytt. Men – den majestätiske, överväldigande Domaren Kristus är Frälsaren, som för intet räddar dem som låter sig räddas, ”qui salvandos salvas gratis”. Han söker också mig, som om jag var den ende för honom. Domaren är den som förlät Maria från Magdala och bönhörde rövaren på korset. Så slutar hymnen Dies irae, som började så omskakande, i ödmjuk och stilla förhoppning – för oss själva och för de hemgångna.

Denna spänning mellan bävan och förhoppning präglar hela verket. Varken det ena eller det andra är avslipat eller devalverat. Hela verkligheten är med. Detta ger anlednng till en reflektion. Det är ingen hemlighet att förkunnelsen i de flesta samfund nu är tämligen utslätad. Den oerhörda verklighet, som Requiem uttrycker, kommer sällan till tals i predikningar och sångtexter.

Men – det som är själva tillvarons risk och möjlighet – talar i denna tid genom den stora kyrkomusiken. Där finns hela sanningen, både djupen och höjderna. Men för att den stora kyrkomusiken skall kunna föra fram hela verkligheten måste det komma ständigt nya kvalificerade musiker. Och för att de skall nå sin verkliga nivå måste de få börja någonstans. Hittills har många av dem börjat i den kommunala musikskolan. Men hur går det nu för de 6 000 som blir utan lärare?

Christian Braw

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.