Kan verkligen kyrkans ståtliga och praktfulla högmässor möta ungdomars filosofiska längtan? Ja, jag tror faktiskt det.
Fanny Willman skriver i en ledare i Kyrkans Tidning om en pågående renässans för stoicismen bland ungdomar på internet. Detta skapar till och med nya folkrörelser, skriver hon. Numera är det otillräckligt att ”vara där unga är”, heter det, och kyrkan borde lyssna in ungas intresse för dylika frågor. Stoicismen är en reaktion mot vår tids föränderliga tankesätt. Detta borde kyrkan ”titta” på ”utan att kompromissa med det egna budskapet”, är Fannys huvudpoäng.
Det föreligger en väsentlig osäkerhet i denna ledare om vilket som är just kyrkans budskap. Inte heller kan jag utröna på vilket sätt detta står i motsatt ställning till ”ny-stoicismen”. Tvärtom har faktiskt den kristna liksom den idag ateistiska filosofin historiskt präglats av stoicismen. Balansen mellan att engagera sig för sin nästa och acceptera livets ofrånkomliga villkor kan nämnas som exempel på detta. Jag ser ingen fara i att kyrkan lyssnar på tidens rörelser, men däremot i att hon avskärmar sig och utger sig för att veta bäst. Den sistnämnda premissen lutar åt en sekteristisk hållning. Svenska kyrkan ska fortsätta vara en folkkyrka, eller folkrörelse för att parafrasera den ny-stoiska tendensen, anser jag.
Så hur ska då Svenska kyrkan möta det befintliga intresset för ny-stoicism bland ungdomar? Kan verkligen kyrkans ståtliga och praktfulla högmässor möta ungdomars filosofiska längtan? Ja, jag tror faktiskt det. Det är nämligen en kommunikativ ödesfråga för Svenska kyrkan.
Oskar Karlsson, Tranås
LÄGG TILL NY KOMMENTAR