Men i höst kommer Enköping också att förknippas med tro och livsåskådning. Den så kallade Enköpingsstudien som vi skriver om denna vecka, är ett försök att fånga vad svenskarna tror. Och inte tror. Genom att lägga en hel stad under luppen.  Vad är det då som Jonas Bromander och hans kolleger upptäckt?

Det mest uppenbara är att två av tre Enköpingsbor beskriver sig själva som kristna. Var fjärde, hela 25 procent, ser sig som ”starkt kristen”.
En hög andel om man utgår från den gängse beskrivningen av Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder. Det visar också att kyrkobesöken är en bristfällig mätare av folks relation till kristen tro.
Resultatet i Enköpingsstudien bryter mot den officiella bilden av Sverige och svenskarna. Eller mediernas bild.  Knappast någon redaktion har den bilden framför ögonen när de tänker på sina läsare eller sin publik. Inte ens public serviceföretag som Sveriges Television eller Sveriges Radio har den kollen. Då skulle nog prioriteringarna se lite annorlunda ut.

Lika intressant, men kanske inte förvånande, är att den näst största gruppen efter de kristna är de som väljer bort alla alternativ. De ”icke-konfessionella” som väljer bort både kristen tro, islam och ateism. De köper ingen av identiteterna.
Det stämmer till eftertanke av flera skäl. De som inte känner sig hemma vare sig hos kristna eller ateister blir fler ju längre ner vi kommer i åldrarna. De fördubblas bland de allra yngsta. Med de ”starkt kristna” är det precis spegelvänt. I den yngsta gruppen har de halverats jämfört med i pensionärsgenerationen.

Men med detta i minnet, så är de kristna ändå den största gruppen också bland 18- till 24-åringarna.
Det innebär att de flesta schablonbilder krackelerar. Det finns inte en enda enkel bild som sammanfattar dagens typiska svensk. Utan flera sanna bilder, som alla motsvarar en stor del av befolkningen. För en majoritet i alla åldrar spelar kristen tro roll. Men inom den gruppen finns stora skillnader. Dessutom finns en tydlig grupp ateister som är hyfsat konstant i åldrarna under 55 år.
För Svenska kyrkan och andra kristna samfund bör detta ge en och annan tankeställare. Vad innebär det på sikt om den inner­sta kärnan minskar? Vad är det som gör att statistiken så entydigt pekar i en riktning? Vad står de ”milt kristna” för?

En sak är tydlig. Ju yngre desto färre som känner sig hemma med etiketten kristen. Alternativet är inte att välja någon annan tro eller en uttalad ateism. Utan att ställa sig helt utanför alla traditionella val av livsåskådning. 
Om alltsammans enbart handlade om varumärken på en kommersiell marknad vore strategin självklar, för kristna likväl som ateister. Hur vässar vi vårt utbud och vår strategi så att så många som möjligt väljer just oss?
Men en betydligt intressantare och mer lyhörd inställning är att lyssna och fundera över varför så många unga inte känner sig hemma med något av alternativen. Vad står det för?

Dag Tuvelius