LSS

Se till att utredningen aldrig går ut på remiss

Fyra representanter, Alvesta församling
"Enligt Lena Hallengren utlovas ingen ny LSS-utredning. Inte heller vet hon när den nuvarande LSS-utredningen går på remiss", skriver debattörerna från ALvesta församling i en replik. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Vi vädjar till er att ni tar ansvar för att liggande LSS-utredning aldrig går ut på remiss, skriver företrädare för Alvesta församling i ett svar till Karin Wiborn, Sveriges kristna råd och Gunilla Hallonsten, Svenska kyrkan.

REPLIK. Som kyrka centralt och lokalt behöver vi ”Växa i tro”, så som utmaningen presenterades i TV-gudstjänsten i söndags.

Vi växer i tro och trovärdighet genom att inte förbli de goda vars tystnad är det största hotet. Vi behöver en herde som visar vägen, vi behöver vår ärkebiskop som går före oss. Långt före oss.

Att Sveriges kristna råd centralt och ärkebiskopen duckar för nedmonteringen av rättighetslagen LSS är uppenbart. Vi frågade i vår artikel varför. Att kyrkorna i det fördolda arbetar med ämnet är ingen ursäkt för att det centrala rådet eller ärkebiskopen inte ska markera och visa solidaritet i frågan om LSS. Gällande frågan varför lämnas vi att spekulera: aningslös kunskapsbrist och extremt låg prioritet?

Ni har blivit förledda att tro att en ny LSS-utredning utlovats. Enligt Lena Hallengren utlovas ingen ny LSS-utredning. Inte heller vet hon när den nuvarande LSS-utredningen går på remiss. I repliken skriver ni: ”Vi kommer att följa arbetet och göra vår röst hörd”. 

Vi vädjar till er att ni tar ansvar för att liggande utredning aldrig går ut på remiss. Det är helt avgörande läge nu. Vidare beskriver ni att det är er uppgift att ”stödja stift och församlingar” etc. Vi är ledsna över att behöva påpeka att vi som församling inte upplever stödet trots att LSS seglade upp i toppen på listan över det som dominerade valet 2018, trots att funktionsnedsatta och anhöriga ropar ut sin nöd och dagligen kämpar med ångest och utmattning.

WWJD – What would Jesus do? frågar vi våra konfirmander. Oavsett ert policydokument för ”inkluderande gemenskaper” kommer det inte att betyda något om en människa med funktionsvariation inte har LSS. Hur inkluderad kan man bli utan förutsättningarna för att få bestämma över sitt eget liv? Vårt policydokument för ”inkluderande gemenskaper” är präglat i guld ovan altaret i en av församlingens kyrkor; frasen ”Se människan”. Det är tillika den teologiska grund vi anser nödvändig för att agera. 

WWJD? Vilket tilltal får ni? När bekräftade ni att det är skäligt, ja rent av gudomligt påbjudet, att människor med funktionsvariationer har lika mycket värde som andra och konsekvensen därav är att dessa har rätt att ”leva ett liv som andra” såsom formulerat i LSS?

Missa inte målet. Ni skriver att i kyrkornas påverkansarbete handlar det sällan om stora utspel. När människovärdet är hotat, är det inte just precis då som stora utspel behövs? ”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. Luk 19:40. 

Vi vill att ni för talan, högt och tydligt, för de som bokstavligen inte har någon egen röst.  För det är i dessa människor; till synes obrukbara eller till ingen nytta för någon annan, som själva människovärdet inkarneras. Det är genom dem som Gud lägger ribban, ordet människovärde tar form i kött och ben. Den människa som inte ens kan andas själv är för Gud oändligt värdefull, dess värde okränkbart. Försäkringskassans agerande har sänkt människovärdet till en bottennivå där andning fortfarande idag inte är ett grundläggande behov.

Vilken annan lag i Sverige värnar och omsätter människovärdet i praktisk handling dagligen såsom LSS? Det är svårt att som kristen förstå att Kyrkan inte anser sig ha mandat att göra ett stort utspel när en rättighetslag som bevakar själva kärnan i människovärdet giljotineras för öppen ridå. Det är antagligen obegripligt för allmänheten. Är vi en trovärdig kyrka? Knappast!

Helena Kronstrand
pedagog

Annika Lavin
församlingsbo

Malin Hjertquist
diakoniassistent

Elisabet Cárcamo Storm
kyrkoherde

Malin Stenkilsson
kyrkorådets ordförande

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne