Sekulariseringen – ett frö till religiös analfabetism?

Anders Kristoffersson teologie kandidat
foto: Mikael M Johansson

Människans frigörelse från auktoriteter kan leda till att hen frigörs från allt religiöst, språk och riter. Här finns en paradoxal spänning.

Vid reformationsjubileet 2017 lyftes fram vad Luther säger om människans frihet. För åtminstone den tidige reformatorn står individen i en av kyrkan oförmedlad relation till Gud.

Vi är syndiga men också myndiga i relation till varandra och till den övriga skapelsen. Kallade att tjäna.

Ett tjänande som utförs genom de arbeten vi har, som undersköterska, lärare, målare, polis, tekniker, byråkrat och så vidare. Men också genom våra personliga och andra sociala relationer.

För Luther innebar kallelsen att gå utanför sig själv och att lämna den inkrökthet som den tidigare munken nog sett beskriven av Augustinus. Kallelsen bryter genom gränsen mellan kyrka och värld. Skapelsen är en.

Luthers kallelselära återkommer hos den svenske teologen Gustaf Wingren. Och hos den danske K E Løgstrup med hans tal om det etiska krav som alla möten med människor ställer oss inför.

Men hur är det för dem som inte växer och vilar i marinaden? De som saknar rötter i tradition och berättelser. 

Och hos den tyske Dietrich Bonhoeffer som ville tala om Gud mitt i livet, i människors styrkor. Som också frågade vad kyrkan är i en värld där kristendomen från att ha varit ett religiöst mönster blivit ”religionslös”.

Luthers ord om människans frihet samspelar med, och förstärker, den sekularisering som inleddes för fem sekler sedan. Där människor, från att ha varit intimt sammanvävda med Gud, natur, samhälle och varandra, frigörs och blir självständiga.

Men ibland till en självständighet där ”personer i relationer” reduceras till ”individer i isolat”. Ensamma.

Ärkebiskop Antje Jackelén har apropå programmet om lärande och undervisning, hänvisat till en utbredd religiös analfabetism i vårt land. Kunskaperna om storord, bibliska berättelser och bekännelser tynar bort.

Men denna analfabetism ska motverkas i en tradition som i sig verkar rymma ett frö till densamma: Människans frigörelse från auktoriteter kan leda till att hen frigörs från allt religiöst, språk och riter. Här finns en paradoxal spänning.

Nu kan man se den lutherskt präglade sekulariseringen som något positivt. Genom vår kyrka fick vi den offentligt finansierade välfärd som byggdes upp under 1900-talet. Biskop Sören Dalevi har i en artikel lyft fram detta folkkyrkliga bidrag (KT nummer 18/2018).

Ett sekulariserat Sverige beskrivs där av en utländsk besökare som ett i praktiken starkt kristet land. Lutherdom som samtidigt upphävd och fullbordad. Ett svenskt särdrag?

Det viktiga är väl inte vad som händer med kyrka och kristen tro utan med människors livsvillkor. Och nog hjälper det en bit på vägen om människor får ”ork att leva, mod att dö”, det som teologen Per Erik Persson beskrev som kristendomens mening. Oavsett vilket språk den meningen uttalas på.

Men detta räcker ju inte för en kyrka som ska bidra till frigörelse av människor och värld. Som ska tala om moral (etik) och försoning. Om både nöd och nåd. I möten med människor. Och förkunnas i offentligheten.

Den kristna livstolkningen behöver förvaltas av fler än kyrkans avlönade.

Med plats för såväl skapelse- som frälsnings- och helgelseteologi. I balans med varandra (KT nummer 16/17 2019 och KT nummer 31/32 2019).

Och då måste den paradoxala spänningen bearbetas, inte bara med pedagogisk teknik utan också genom att vi prövar våra teologiska grundsyner (KT nummer 51-52/2018). Som stöd för en kristen livstolkning. Rotad i aktuell teologi och med förnyad läsning av tradition och bekännelse.

Peder Thalén tycker som jag att innehållet bör få större plats i programmet för lärande (KT nummer 44/2019). Men kopplingen mellan hans vardagliga, stegvisa ”relationskunskap” och annan teologi behöver klargöras.

I bearbetningen av spänningen ska vi också vara vakna inför de alternativa människobilder som kyrkan konfronteras med i samhället (KT nummer 15/2018). Bilder av människan som ensam skapare av sitt liv, inte som skapade med livet som en gåva. Bilder som kan prägla också vår inomkyrkliga praktik.

Den kristna livstolkningen behöver förvaltas av fler än kyrkans avlönade. Även om dessa är centrala väg- och handledare. De ideella ska bidra, inte bara till det diakonala arbetet, utan också i mission, gudstjänster och undervisning.

Det som den unge Luther kallade allmänt prästadöme behöver stärkas som en framtida nödvändighet för kyrkan.

När vi ska komma till rätta med den religiösa analfabetismen möter vi emellertid ett slags förtrogenhetens lätthet. Det var lätt för Luther att, efter sin mångåriga brottning med de stora teologiska frågorna, tala om att gå utanför sig själv.

Liksom för Gustaf Wingren med sina insikter i luthersk teologi att tala om kallelse ut i världen. Eller för K E Løgstrup och Dietrich Bonhoeffer med deras djupa skolning och erfarenheter att beskriva etiskt krav, myndig människa och religionslös kristendom.

Men deras bidrag byggde på stor förtrogenhet med trons och teologins grunder. Och på starka egna andliga och kyrkliga praktiker. En resonansbotten som saknas hos den religiösa analfabetismen.

Även vi lekfolk berörs av förtrogenhetens lätthet. Åtminstone de av oss som är födda före och under 1950-talet. Vi som i skolan och som genom att delta i kyrklig praktik marinerats i storord, bekännelser och bibliska berättelser. För oss är det lätt att bejaka sekulariseringen som uttryck för människans frigörelse.

Men hur är det för dem som inte växer och vilar i marinaden? De som saknar rötter i tradition och berättelser. Det är deras längtan undervisningen ska möta. De är de som ska få livsmod. Och bli del av gemenskaper.

Anders Kristoffersson
teologie kandidat
kyrkvärd och förtroendevald i Ålidhems församling 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Dagens svenska samhälle är ett sekulärt samhälle eller det kristna tysta samhället. Som kristen människa har jag aldrig vid något tillfälle stuckit under stol med min tro. Har varit med och diskuterat min tro i olika sammanhang. Det finns ingen anledning att skämmas över en in re övertygelse. Var öppna och gå frimodigt in i debatter. Har aldrig vad jag vet blivit hånad för min tro.

Senaste artiklar