Om Svenska kyrkan vill lösa prästbristen måste det till en attitydförändring som gör det möjligt för flera inomkyrkliga rörelser att bidra på kurser och utbildningar.
Prästbristen i Svenska kyrkan har uppmärksammats i medierna. Bara i Göteborgs stift saknas cirka 35 präster. Och då handlar det ändå om ”bästkusten”.
Stiftsstyrelserna brottas med frågan om rekrytering till alla våra profilutbildningar. Vi behöver fler som vill arbeta i Svenska kyrkan.
Någon tyckte sig se ett naturligt samband mellan färre medlemmar och bristen på kyrkoarbetare, men så enkelt kan det ju inte vara eftersom medarbetare bara i mindre utsträckning rekryterats bland gruppen formellt tillhöriga, utan mer bland de engagerade.
Ett sätt att avdramatisera äktenskapsfrågan kunde vara att Svenska kyrkan släpper vigselrätten och samhället inför civilrättslig reglering av äktenskapet. Sedan kan vi, med olika uppfattningar, välsigna ingångna äktenskap utan större dramatik.
Det är den gudstjänstfirande församlingen som är kyrkans rekryterande miljö. Medveten om att ”det sticker ut” vill jag här dela några tankar som skulle kunna förändra situationen.
Uppvärdera kyrkfolket. Det är där kallelser föds. Röda dagar är församlingens viktigaste dagar. Då firar vi Jesu uppståndelse och då möts allt Guds folk, givetvis också anställda och förtroendevalda.
När detta försummas, dräneras församlingen på liv. Det som sker i församlingslokalerna måndag till fredag behöver lägre prioritet än det som sker i kyrkorummet på helgen. Då blir församlingens gudstjänst allas stormöte, till Guds ära och hela församlingens välsignelse.
Använd mångfalden. Svenska kyrkan har flera inomkyrkliga rörelser som skulle kunna användas i större utsträckning. Där finns stor teologisk kompetens, kunskaper och erfarenheter som bara i liten utsträckning används av stift och på nationell nivå.
Ur denna mylla har det tidigare vuxit fram många kallelser till präst och annan kyrkotjänst, men numera upplever de sig marginaliserade eftersom deras medverkan sällan efterfrågas, snarare ifrågasätts.
Vill Svenska kyrkan lösa prästbristen måste det till en attitydförändring som möjliggör för flera inomkyrkliga rörelser att bidra på kurser och utbildningar samt dela med sig av sina visioner.
Komplettera pastoralinstituten. Den fulla prästutbildningen på Johannelunds teologiska högskola behöver återskapas. Kombinationen av teologiska studier och perioder av personlig reflektion och handledd praktik var ett vinnande koncept som behöver komma tillbaka som ett välkommet spår mot prästvigning.
Använd mångfalden. Svenska kyrkan har flera inomkyrkliga rörelser som skulle kunna användas i större utsträckning
Ändra lokalanställningen. Alla präster, inte bara kyrkoherdarna, bör återfå stiften som arbetsgivare. Stiftet kan då lättare medverka till nödvändiga omplaceringar och det blir tydligt att prästerna främst är Guds ords tjänare och i andra hand pastoratens tjänstemän.
Bredda stödet till ungdomsarbetet. Svenska kyrkans unga vill möta de unga, men många grupper väljer att stå utanför. Ändå är det bara SKU som får ekonomiskt stöd. I Göteborgs stift tre heltidstjänster.
Vill vi inspirera unga kristna att utbilda sig för tjänst i kyrkan, måste vi visa att vi värdesätter också de andra; de oorganiserade grupperna, Credo, Salt och Ungdoms-OAS med flera och ge också dem ett rimligt stöd. Arbetet med ”Ung resurs” är välkommet, men når bara en mindre grupp.
Släpp vigselrätten. Presumtiva prästkandidater undviker nu att söka sig till teologiska studier eftersom risken finns att kyrkan beslutar om nya prästvigningshinder. Motioner har ju lagts att alla blivande präster måste vara beredda att viga också samkönade par.
Varför skulle det inte vara möjligt att låta Missionsprovinsen, med sina församlingar bli ett icke-territoriellt stift i Svenska kyrkan?
Ett sätt att avdramatisera äktenskapsfrågan kunde då vara att Svenska kyrkan släpper vigselrätten och samhället inför civilrättslig reglering av äktenskapet. Sedan kan vi, med olika uppfattningar, välsigna ingångna äktenskap utan större dramatik.
Hitta ny väg i ämbetskonflikten. Ämbetsfrågan är politiskt avgjord, men knappast löst rent teologiskt. Fler och fler blir lojala med kyrkans ordning, men många är det utan övertygelse i sak. Och så länge de stora historiska kyrkorna bara viger män till kyrkans ämbete, kommer det att finnas tveksamhet kvar också i vår kyrka.
Missionsprovinsen bildades av en grupp som inte lät sig övertygas och i dag har mellan 20 och 30 unga män prästvigts där. Flertalet har sin försörjning tack vare dubbel utbildning. Jag förstår att det är ett stort steg att ta, men varför skulle det inte vara möjligt att låta Missionsprovinsen, med sina församlingar bli ett icke-territoriellt stift i Svenska kyrkan? Jag ställer frågan – och slutar med två till.
Är dessa förslag helt utopiska eller är det sådana åtgärder som faktiskt behövs för att på sikt bidra till en lösning av prästbristen?
Finns den politiska viljan och modet att be Gud om hjälp att ompröva? Våga språnget att i varje fall tänka några av dessa tankar. Omöjligt är ju inte ett relevant ord i Kristi kyrka.
Tord Nordblom
präst och stiftsstyrelseledamot
Frimodig kyrka
LÄGG TILL NY KOMMENTAR