Ska vi be om förlåtelse eller om förbarmande?

Hur ska vi ha det med syndabekännelsen i framtiden? Hur ska den formuleras och var ska den placeras?

Gudstjänstens ordning för syndabekännelse och avlösning är något som återkommande problematiseras och diskuteras i kyrkan. Frågan berör. I arbetet med ny kyrkohandbok är dessa frågor högaktuella. Ett förslag har varit ute på remiss i landets domkapitel och diskussionen är nu igång. Hur skall syndabekännelsen i framtiden formuleras och var skall den placeras? Kan den göras fakultativ eller kan den det inte?
Att formulera teologi är inte bara en uppgift för experter och förtroendevalda. Alla Svenska kyrkans medlemmar har ansvar och möjlighet att påverka. Att uttrycka kristen tro i ett mångkulturellt och sekulariserat Sverige på 2000-talet, är inte detsamma som det var femtio eller hundra år sedan.

Vi som skriver den här artikeln är församlingspräster i Linköping. Söndagens högmässa är vårt centrum. Där samlas vi för att lyssna till Guds hälsning, ta emot Jesus Kristus i brödet och vinet för att sedan sändas ut med Andens kraft till vardagen som väntar. I Skäggetorps församling bor människor från alla världens hörn. Integrationsarbetet i stadsdelen är stort. Många kommer från krig och lever under tuffa levnadsförhållanden. Arbetslösheten förstärker utanförskap och höjer ohälsotalet. Kyrkan är här öppen från morgon till kväll. Man kommer hit för att tända ett ljus, kyssa en ikon eller kanske bara dricka en kopp kaffe med en medmänniska.

Som präster står vi mitt i korsningen av denna verklighet och gudstjänstens tradition och rit. En rit som bär men som ibland också skaver. Syndabekännelsen har här varit ett särskilt föremål för våra reflektioner och samtal. Hjälper den oss framåt, ger den oss hoppet tillbaka eller cementerar den oss snarare i destruktiviteten? I sökandet efter svar, har vi tittat både bakåt och framåt.

Vi har studerat vårt eget samfunds historia och förstått att syndabekännelsen länge varit en självklar del i högmässans ordning. Samtidigt har vi genom andra traditioner, t ex östkyrkan där kristendomen har sina djupaste rötter, upptäckt att bruket av syndabekännelsen där är annorlunda. Där har den sin givna plats inom ramen för den enskilda bikten och har därför aldrig funnits med i liturgin. Till gudstjänsten samlas man enligt ortodox tradition för att be om Guds förbarmande, inte för att bekänna sin syndfullhet. Kristusropet, d v s bönen om förbarmande, har i stället en framskjuten plats och upprepas gång på gång i gudstjänsten. Kan det vara så att ”förbarmandets teologi” kommunicerar att brustenheten i våra liv inte kan läggas av genom att vi ber en bön om förlåtelse? Brustenheten bär vi alltid med oss, oavsett om vi fått förlåtelse eller ej. Det är därför vi behöver ropa kyrie eleison, Herre förbarma dig över oss!

Inom psykologin och pedagogiken visar forskningen idag att språket äger makt och skaper vad det benämner. Modern ledarskapsutveckling talar om
Apprecuative Inquiry (värdesättande samtal) och menar att bakom varje problem finns en brusten dröm. Bakom varje misslyckande och felsteg, finns en ambition och ett mål. Arbetet med bestående förändringar i organisationer handlar därför om att uppmärksamma målet, inte misslyckandet. Man uppmanar företagsledare att släppa problemet och i stället fokusera på ”guldet”, på visionen och längtan. Resultaten har då visat sig bli helt annorlunda. Vad skulle hända om vi i gudstjänstens inledning gjorde detsamma? Vad skulle hände om vi i liturgin uppmärksammade människans längtan och hopp i stället för hennes synd och skuld? Vågar kyrkans ledare släppa problemet och fokusera på ”guldet”?
I nuvarande kyrkohandbok är flera av syndabekännelserna formulerade utifrån att den bedjande är född syndig och har gjort något aktivt fel, t ex: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar...”

Dessa formuleringar kan förklara varför Svenska kyrkans gudstjänster ibland har rykte om sig att vara tunga. Vi skapar det vi benämner. Viljan att förmedla evangelium är stor, men hur lyckas vi? Är inte risken stor att vi genom ”syndaterminologin” passiviserar i stället för att myndigförklara och ge kraft till handling? Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Det är vi, men vi är också rättfärdiggjorda. Varför dröjer vi då kvar i det negativa? Risken är stor att dessa formuleringar befäster redan destruktiva mönster och försvårar förändring, vilket aldrig kan vara meningen.
I kyrkohandboksförslaget argumenterar man för att göra syndabekännelsen i framtiden fakultativ. Bejakar vi den möjligheten har vi stöd att pröva andra vägar. Pröva om inte t ex ett utökat Kristusrop också i ett sekulariserat Sverige, skulle synliggöra evangeliet på ett nytt sätt.

Evangeliet kan aldrig göras fakultativt, men det kan syndabekännelsen i gudstjänsten. Såsom vi ber, så tror vi. Låt oss därför använda ord som bygger upp och bekräftar den brustna drömmen i stället för misslyckandet. Låt oss söka efter ord och former som stärker till medvetenhet och ger livsmodet tillbaka. Liturgins uppgift är att uppmuntra oss att gå kärlekens väg i Frälsarens fotspår. Vi får inte försvåra den vägen för varandra! Tvärtom! Vi skall göra allt vi kan för att hjälpa varandra att gå den!

Kjerstin Petrelius Allard och Therése Olsson,
präster i Skäggetorps församling,
Linköping stift.