Skogen är mer än virke

Skogen är inte bara en plats för biologisk mångfald eller virkesproduktion. För många är den ett rum för bön, tystnad och helighet. Ändå saknas ofta det andliga perspektivet i hur vi förvaltar skog i Sverige – också inom Svenska kyrkan. Nu är det dags att sätta ord på skogens andliga värde och låta det påverka vårt skogsbruk.

Svenska kyrkan är en av Sveriges största skogsägare. Det är ett ansvar – men också en möjlighet. Kyrkan har alla förutsättningar att bli en föregångare i en ny typ av skogsförvaltning: en som inte bara är ekonomiskt och ekologiskt hållbar, utan också andligt hållbar.

I vår tid söker allt fler människor tystnad, sammanhang och existentiell förankring. Skogen är en av de få platser där detta ännu finns tillgängligt. Därför måste vi ta det på allvar när skogen hotas – inte bara i form av artutrotning, utan i form av andlig utarmning.

Det är ingen slump att pilgrimsvandringarna ökar, att människor söker sig till skogen för retreat, bön och återhämtning. I kristen tradition har naturen alltid burit spår av Gud. Den är mer än landskap – den är skapelse.

Skogen kan bli ett altare, en predikstol, ett rum för liturgi och läkedom.

Men denna andliga funktion försvinner snabbt i takt med att skogen förlorar sitt djup. När tystnaden bryts av maskiner, när gamla skogar kalhuggs och ersätts med ensartade granplanteringar, går också människans relation till det heliga i naturen förlorad.

Svenska kyrkan talar ofta om att vårda skapelsen. Men hur gör vi det i praktiken – i vår egen skog? Hur ser ett skogsbruk ut som präglas av vördnad, bön, varsamhet och andligt ansvar?

Andligt hållbar skogsförvaltning betyder inte att man aldrig får ta ner träd. Det betyder att man förvaltar skogen som ett heligt sammanhang, inte bara som ekonomisk resurs.

Kyrkans skogar kan bli platser för:

 Tystnad och retreatverksamhet, där skogen får vara en plats för stillhet och själslig återhämtning.

 Pilgrimsvandringar och andlig vägledning, där stigar och leder planeras med omsorg om landskapets karaktär.

 Bevarande av äldre skogsområden, där både biologisk och andlig mångfald får fortsätta växa.

Det ekonomiska behöver inte överges. Men det måste balanseras mot andra värden. En skog som ger plats för mening, bön och naturens eget språk har också ett värde – om än inte alltid i kronor.

Svenska kyrkan har chansen att visa vägen för ett nytt sätt att tänka om skog. Ett där människan inte står över naturen, utan i relation till den. Ett där förvaltarskap betyder att lyssna till skogens rytm, inte bara marknadens.

Detta kräver teologiskt mod, praktiskt ansvar och långsiktig kärlek till både skapelsen och människans djupaste behov. Det kräver att vi börjar tala tydligt om andlig hållbarhet – inte som ett bihang till annan hållbarhet, utan som en nödvändig dimension i sig.

För om vi förlorar skogens själ – vad återstår då att vandra i?

Låt kyrkans skogar bli katedraler med valv bakom valv av grönska, där varje träd viskar bön och varje stig leder inåt. Låt förvaltningen ske med händer som inte bara kalkylerar, utan främst vördar. Där stillheten får slå rot och heligheten andas fritt, där kan kyrkan stå – inte bara byggd av sten, utan rotad i jord, i liv, i hopp.

Christer Westermark,
ersättare i kyrkofullmäktige, Lidingö församling