I och för sig kan det ju vara så att de tänkt skriva sin artikel ändå, men de statistiska chanserna för det torde få vilken matematiker som helst att gå i barndom.
De svarar inte på min eller andras kritik utan målar upp en vacker bild av hur det fungerar. De väljer att beskriva organisationen och bortse från resultaten. Att studenterna är nöjda betyder inte allt. De har inget att jämföra med. Och alla studenter är inte nöjda, men de befinner sig i ett underläge och kritik tas inte emot nådigt.

En stor del av problemet är just oviljan att lyssna till kritik som inte kommer från dem som tycker att ännu mer av strukturer ska bort. Det finns ett totalt tolkningsföreträde från dem som försvarar rådande ordningar (eller oordningar) som är osunt i en kyrka och i en demokratisk organisation.
Men faktum kvarstår att det finns kritik mot pastoralinstituten utanför de ankdammar som är Uppsala och Lund. Det vore intressant att låta kyrkoherdarna, eller studenterna när de varit i tjänst i fem år, utvärdera pastoralinstituten.
Är det verkligen så att pastoralinstituten inte har något att skaffa med att många präster blir sjukskrivna? Är ni helt oskyldiga till att unga präster kommer ut i tjänst med förhållningssättet att ”man gör lite som man vill i kyrkan”? Har ni inget att göra med att Svenska kyrkan håller på att falla sönder av brist på gemensamma förhållningssätt inom snart sagt alla områden?

Varför är församlingsperspektivet ointressant? Det torde vara omöjligt att i Uppsala eller Lund tro sig veta vad som rör sig ute i landet och stiftskanslierna är nog en liten hjälp då det också där ofta finns ett avstånd ut till församlingarna. Ändå tar ni er rätten att tolka och bestämma hur verkligheten ska se ut. Och detta ofta utifrån ett snävt ideologiskt perspektiv och mer sällan utifrån ett realistiskt. Glappet mellan församlingsnivån och kyrkans överbyggnad blir större och större och frågan är hur länge ni tänker välja att tiga ihjäl kritiken?

Stefan Nilsson
kyrkoherde i Sundsvall