Spaning visar allvarliga problem för kyrkorna

Sven-Erik Brodd, professor, Uppsala
Foto: TT

Coronapandemin tycks innebära kyrkornas uttåg ur civilsamhället. Det visar forskare i både USA och Europa.

Just nu samlar sig olika typer av forskare för att försöka begripa vad som händer i och med kyrkorna under coronakrisen.

Från ecklesiologiskt perspektiv gäller det både bilden av vad det är att vara kyrka och dogmatiskt vad kyrkan är. Här samspelar ekonomi och politik med sakramentsförvaltning och diakoni.

Frågan är vad som händer.

Efter en snabbkontakt med ecklesiologiforskare i USA och Europa tycker man sig eniga om följande, tentativt och just nu:

Coronaepidemin tycks innebära kyrkornas uttåg ur civilsamhället. Det verkar vara så att kyrkorna inte efterfrågas av statsmakten eller spelar någon roll för samhällets strategier eller planering av mötet med pandemin.

Några menar till och med att bristen på stöd till civilsamhället i det långa loppet också kan leda till att det antingen avvecklas eller får andra former än i dag.

”Det verkar som att kyrkorna inte efterfrågas av statsmakten eller spelar någon roll för samhällets strategier eller planering av mötet med pandemin.”

En annan iakttagelse rör kyrkornas osynlighet under pandemin. Kyrkorna stängde och verksamheterna inhiberades. Präster, pastorer, diakoner och ordenssystrar försvann in i karantän.

I södra Europa pekar man på att antalet präster som dött i covid-19 verkar proportionellt vara relativt lågt om man jämför med andra viktiga grupper, till exempel inom vård och omsorg.

Slutligen konstaterar man att några kreativa och nya initiativ inte tagits av kyrkorna med anledning av coronapandemin. Vi jämförde med andra pandemier i historien där kyrkorna var mera integrerade i folken men hade inga egna uppslag.

Vad gäller kyrkornas långsiktiga påverkan av coronapandemin diskuterades följande:

I protestantiska kyrkor som upplevt en sakramental förnyelse av något slag kan man förvänta sig att dop- och nattvardsfrekvensen kommer att sjunka ju längre pandemin pågår och att den därefter inte kommer att återställas.

Om dopet i en kyrka förlorat i substans förstärks trenden att inte döpa barn. Om nattvarden inte är genuint grundad i församlingsmedvetandet kommer de gudstjänstformer som under pandemin i vissa kyrkor ersätter nattvardsfirandet att fortsätta efter pandemin.

I de pentekostala kyrkor där församlingens gudstjänster ersatts av virtuella gudstjänster kommer en redan befintlig trend med virtuella möten att förstärkas och det för pentekostal ecklesiologi viktiga mötet med en fysiskt närvarande församling förlora i betydelse.

I USA har olika ledare för pentekostala och evangelikala församlingar redan varnat för detta.

Jag skulle kunna fortsätta men det räcker för att antyda problemens omfattning. I alla de här exemplen gäller forskningen följderna av pandemin, men det betyder naturligtvis inte att forskning och framför allt materialinsamling under den pågående utvecklingen är oviktig.

Tvärtom. Det gäller också att församlingar i till exempel Svenska kyrkan dokumenterar så mycket som möjligt för att sedan kunna dra nytta av erfarenheterna post-corona.

Studierna av följderna av coronakrisen, när den en gång är slut, gäller naturligtvis inte bara den tid då den pågått. Samma följder kan också användas för att beforska den utveckling som ägde rum inom kyrkorna innan pandemin.

Corona blir en tolkningsnyckel till den tid som föregick den.

Sven-Erik Brodd
professor, Uppsala

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Gudmund Danielson
Intressant och deprimerande. Nu behöver vi samla information om inställda gudstjänster och gudstjänster som hållits, om digitala andakter, om kreativa lösningar på människors behov av gemensam gudstjänst och av deltagande i kommunionen (t ex att man kan förlänga kommunionen ett par timmar) och mycket annat. Jag har sett efter hur det är med gudstjänstlivet i Stockholm. Det mesta är inställt. Man hänvisas till digitala andakter. Men där finns ju ingen gudstjänstgemenskap. Har någon kyrkoherde kommit på att om man bara kan samlas 50 personer åt gången för gudstjänst, så får man väl hålla desto flera gudstjänster? Gudmund Danielson
Forskning om kyrkans diakoni i kristider (pandemin är inte den första) pågår. Inom det diakonala arbetet kan vi se ett organisatoriskt lärande. se gärna https://www.hhs.se/en/research/sweden-through-the-crisis/the-church-of-sweden-and-the-quest-to-bounce-back-better/