Om ingenting görs riskerar den sextioåriga kulturinstitutionen S:ta Katharinastiftelsen i Stockholms innerstad att tvingas stänga ned sin verksamhet, kunde vi läsa i Kyrkans Tidning nummer 6/2013. Kortsiktiga analyser, bristande kunskap om verksamheten och en ovilja att satsa på kvalitet och intellektuella mötesplatser har fått Stockholms stift att avslå en ansökan om nödvändigt ekonomiskt stöd för att driva S:ta Katharinastiftelsen vidare. Stiftelsen är inte enbart en del av Svenska kyrkans historia och kulturarv, utan också en del av Stockholms intellektuella liv.

S:ta Katharinastiftelsen grundades 1950 av en av Sveriges första kvinnliga präster, pionjären Margit Sahlin. Sahlin såg behovet av en mötesplats mellan kyrka och samhälle. S:ta Katharinastiftelsen har sedan dess fyllt en viktig funktion vad gäller de reflekterande, fördjupande samtalen om livsåskådning, tro, samhälle och kultur. Hit har tongivande teologer, författare, kulturpersonligheter och samhällsbärare från politik och näringsliv kommit för samtal med varandra och med en publik. Dialog, mångfald och gränsöverskridande möten är S:ta Katharinastiftelsens ledstjärna. Metoden är det reflekterande samtalet där människor får tala till punkt, inte konfrontation och ”one-liners”.

Stockholms stift har råd med S:ta Katharinastiftelsen. Det är således inte en fråga om nödvändiga besparingar. I stället har man planer på att bygga nya mötesplatser. Men det finns ingen motsättning i att göra både ock. Det finns inget rimligt skäl att nedrusta en del av stiftets historia, som man nu står i begrepp att göra.
Mats Svegfors har startat en kampanj, 1000X100, som syftar till att tusen människor förbinder sig att betala hundra kronor i månaden för att försöka få stiftelsen att överleva.

I biografin som kom för tre år sen Margit Sahlin. På väg mot verklighet av Elisabeth Nordlander framgår det smärtsamt tydligt vilken kamp denna pionjär bland kvinnliga teologer fick föra för att förverkliga sin vision – ett samtalsforum där troende, tvivlare, fritänkare och tvärtänkare av de mest skilda slag kunde mötas. En ironi är att det är Stockholms stifts två kvinnliga biskopar som successivt strypt bidragen och stödet till stiftelsen. Varför man inte förmår uppskatta ett arbete som på många sätt är en motvikt och motbild till nutidens krav på färdiga svar och högt tempo är svårbegripligt. I stället borde väl kyrkan, om någon, värna andra former för möten och samtal än de högljudda och tvärsäkra som samtiden har ett överflöd av?

Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har sagt så här:
”Tidigt lärde jag känna Margit Sahlin. Länge följde jag hennes viktiga verksamhet på S:ta Katharinastiftelsen. I god mening överskrider den gränser. Den finner det gemensamma där ingen vågade tro att det fanns något gemensamt. Jag hoppas innerligen att Katharinastiftelsen kan leva vidare.”
Vi hoppas att Stockholms stiftsledning tänker om och gör om. S:ta Katharinastiftelsen behövs!

Ami Lönnroth, journalist

Göran Lambertz, justitieråd

Annika Borg, teol dr och präst

Jackie Jakubowski, chefredaktör Judisk krönika

Agneta Pleijel, författare

Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna

Barbro Hedvall, skribent