När vi glömmer frågorna är svaret ändå alltid kärlek

För tio år sedan hade vi ingen kollektiv erfarenhet av coronapandemin, flera av de krig som vi i dag ser fanns inte och det fanns inte en president som fått för sig att göra anspråk på Grönland. Andra saker som ännu inte hade hänt är de eskalerande desinformationskampanjerna och de galopperande livsmedelspriserna. 

För tio år sedan fanns en optimism i både klimat- och hållbarhetsfrågorna och framtiden såg allmänt ljus ut.

Dock går det inte att leva i kraft av nostalgi. Tanken att ”det var bättre förr” hjälper föga. Livet behöver levas framlänges och något som verkligen är viktigt genom tider av stor framtidsoro är levande traditioner.

Fastan är en sådan tradition. Varje gång vi står i vapenhuset och blickar in i kyrkan med altaret framför ögonen öppnar sig rum för evangelium. Varsamt förs vi inåt, nedåt och utåt. Det är en rörelse med en mångfald av rörelser som överlevt i två tusen år.

Första söndagen i fastan blir vi påminda om att även Jesus hade sina glansdagar bakom sig och prövningens tid framför sig. Satan ville förhandla med honom och bland annat fick han ett erbjudande om att få äga hela världen mot att han skulle falla ner och tillbe Satan, men ingen kan tjäna två herrar.

Jesus sa nej. Hans kallelse och plikt var en annan, så är också varje kristens kallelse och plikt något annat än det som onda krafter vill ha av oss.

Kyrkan berättar alltid historien om korsfästelsen. Den är en gemensam referens- och tolkningsram. Vi har erfarenheter av lidande, både andras och vår egen, och likaså har vi erfarenheter av när ljuset bröt igenom. Det kan det vara lite obekvämt att gå in i fastan eftersom det inte rör sig om något diffust självförverkligandemål utan om inkludering, givmildhet och anspråkstagande av mänsklig värdighet – hos andra likväl som hos oss själva.

Fastan är som det brutna brödet. Brödet bryts eftersom vi har ett ansvar att dela med oss. Det brutna kan göra ont. Det är ibland svårt att leva som halv eller som en del bland andra delar när en strävan efter sådant som perfektion och fulländning råder.

Det som emellertid gör ännu ondare är att se lidande medmänniskor utan att kunna sträcka ut händer som bidrar till att lyfta och bära medmänniskor från krig och förnedring till fred och barmhärtighet. Utan att förringa känslor som vanmakt och hopplöshet blir fastan ett sätt att faktiskt göra något, på riktigt.

Fastan manar till generositet och är till sin essens ett aktivt, gemensamt fredsarbete. När vi fastar måste det missunnsamma med nödvändighet stå tillbaka. Så är vi med i en rörelse som till sitt väsen är världsomfattande. Inte primärt för vår egen skull – utan för andra och för Gud. 

Det handlar ju inte om individuell vattenfasta, lätta steg i sommarregn, gulddiet eller detoxtrend utan om evangelium, nattvard, bön och överlåtelse. Det handlar om träning i det som är svårt på riktigt – som sann ödmjukhet och generositet.

Förmodligen är ”kärleken” svaret också när vi glömmer våra frågor. Våra ansträngningar är aldrig förgäves och dessutom kommer Gud vara den som alltid kommer att ha sista ordet om allt som sker.

Framtiden kan trots allt bli det vi gör den till. Gud kallar oss och ger oss kraft att orka i tider av torka och tomhet. Som när Jesus i öknen sattes på prov av Satan, levde bland de vilda djuren och blev betjänad av änglar.