I slutet på 1800-talet togs i flera hamnstäder i Sverige de första initiativen till verksamhet som riktade sig till sjömännen. I dag finns sjömanskyrkor i Gävle, Göteborg, Bohuslän (ambulerande verksamhet), Halmstad, Helsingborg, Malmö, Norrköping, Stockholm och Holmsund (Umeå). Sedan år 1988 ingår sjömanskyrkorna i föreningen Sjömanskyrkan i Sverige (SiS). Företrädare för SiS vände sig till kyrkokansliet i Uppsala med frågor om de inhemska sjömans­kyrkornas plats i Svenska kyrkans organisation med mera. Från kansliets PM, dagtecknat 2008-11-28, kan följande noteras: ”Sjömanskyrkan är en lokal verksamhet som bland sjömän med flera utför (i varje fall delar av) församlingens grundläggande uppgift. Kyrkoordningen föreskriver att församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen 2 kap 1§ KO).

Enligt kommentarerna till kyrkoordningen blir detta särskilt tydligt på det diakonala området.
Den kyrkliga hjälpverksamheten skall inte begränsas till de kyrkotillhöriga inom den egna församlingen utan skall rikta sig till alla, oberoende av bostadsort och kyrkotillhörighet. Det betyder att den lokala församlingen har ett ansvar även för det sjöfolk som kortare perioder vistas i församlingen. En församling eller samfällighet kan därför inte dra sig undan från att ta ställning till sjömanskyrkans verksamhet på orten.”

Sjömanskyrkornas arbete blir särskilt tydligt på det diakonala området och har alltid varit kyrkans viktigaste uppgift genom att se och möta hela människan och alla hennes behov - både i sorg och i glädje. Detta har varit och bör även vara sjömanskyrkornas uppgift framdeles. Men efter ”skiljandet” från staten stagnerade intäkterna och nu minskar kyrkoavgiften och neddragningar sker i församlingar och samfälligheter. Därför måste prioriteringar ske, mdet diakonala arbetet måste ha hög prioritet. Hit hör inte minst sjöfolket, eftersom fartygens besättningar i dag består av människor, som erhåller mycket låg ersättning för sitt arbete samt är ofta borta från sina familjer mellan sex till tolv månader. Då måste vi inse att det bemötande de får i svenska hamnar är viktigt för dessa sjömän. Att få träffa en person från sjömans-kyrkan, som står till förfogande för lyssnande och samtal samt erbjuder avkoppling utanför fartyget, där telefonsamtal och datakontakter kan ske med familjen. Det ges också möjligheter att få nödvändiga tjänster utförda, exempelvis skicka hem pengar till familjen, när de inte själva får möjlighet till detta på grund av fartygens korta tid i hamnen.

Personligen anser jag att arbetsgivarna, rederierna/redarna borde ta mer ansvar för ”sin” personal. Men var finns arbetsgivarna i dag? Inte i Sverige, men var? Det är stört omöjligt att veta vem som är arbetsgivare för fartygens personal, eftersom fler och fler är anställda av bemanningsföretag. Och agenterna/ mäklarna i hamnen verkar inte heller vilja medverka till att fartygen betalar en avgift för varje anlöp i hamnen för att bidraga till finansieringen av sjömanskyrkornas verksamhet.

Var finns den framtida lösningen för att sjömanskyrkorna kan fortsätta sin diakonala verksamhet i nuvarande hamnar? Som medmänniskor har vi skyldighet att ställa upp för sjöfolket, som i dag kommer från fattiga och lågavlönade länder med landsmän som ibland lever under slavliknande kontrakt och med en slitsam tillvaro på fartygen. Är det så att Svenska kyrkan, med minskade anslag, söker utesluta dessa medmänniskor från omtanke och medmänsklighet, eftersom de är bosatta i andra länder? Och varför bidrar inte redarna och agenterna till verksamheten?