Debatt

Svenska styrkorna i Afghanistan bör minskas

Är det rätt att kriga i Afghanistan? Är det rätt av Sverige att delta? Vilka parametrar ska man gå efter för att avgöra frågorna? Kan den kristna traditionen medverka till att ge vägledning? Det frågar Johan Unger.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Intar man en pacifistisk ståndpunkt är svaret givetvis nej. Men den ursprungliga kyrkliga pacifismen blev ej allenarådande när fler och fler kristna fick ansvar i den romerska staten och kristendomen blev den enda tillåtna religionen i slutet av 300-talet. Sen dess finns det två olika traditioner inom kyrkan om vapenbruk. Kyrkofäderna Ambrosius död 397 och Augustinus, död 430, utvecklade en lära om det rättfärdiga kriget. Den läran har aktualiserats under hela historien och tillämpas även i våra dagar. Amerikanska presidenter och militärer anför gärna den, när de motiverar sina krigsinsatser.
i Afghanistan eller annorstädes – ska betraktas som ett rättfärdigt krig, så ska en rad kriterier uppfyllas. Det måste vara ett försvarskrig, vars syfte är att etablera en odiskutabel rätt – i detta fall – fred och demokrati i Afghanistan. Kriget måste vara en sista utväg, efter att alla andra vägar prövats. Kriget måste ha en rimlig chans att vinnas, annars är våldet meningslöst för att det inte når sitt syfte. Våldsbruket måste vara maximalt restriktiv, då våld leder till skador och ett fruktansvärt lidande, som är ett ont. Striderna måste hindra ett större ont än de själva åstadkommer. Oproportionellt våld är orättfärdigt. Kriget måste ha en rätt ledning. Läran kan ses som ett kristet-humanistiskt bidrag till att civilisera kriget och den har utvecklat folkrätten.
i Afghanistan kriterierna på ett rättfärdigt krig? Världssamfundet genom FN - som givit NATO/Isaf ett mandat – leder kriget tillsammans med landets regering. Det är ett försvarskrig mot ett anarkiskt och patriarkaliskt klansamhälle med bas för internationell terrorism och för ett fredligt och demokratiskt samhälle. Är krigets våld en sista utväg? Våld kan vara en nödvändig förutsättning för att lösa en konflikt, men den är aldrig tillräcklig. Varför inte pröva att satsa ännu mer av resurserna på civil utveckling? Här går Sveriges beslut i våras åt rätt håll, när man ökar de civila insatserna. De nyligen tillkännagivna enorma mineraltillgångar som har hittats i landet kan betyda en nystart. Det gäller också politiskt för att alla delar av landet nog vill vara med att dela på kakan. Därför blir villkoren bättre för att bilda ett starkare gemensamt politiskt styre, som kan leda organisationen och fördelningen av de nyfunna rikedomarna. Sverige – som en gammal och neutral gruvnation med avancerad teknik – kan göra en stor insats. Kravet på maximal restriktivitet i våldsbruket vinner inte i trovärdighet, när antalet dödsoffer och skadade bara ökar. Finns det en rimlig chans att vinna en konflikt med våld i ett stort, väglöst och splittrat land som Afghanistan? Det finns skäl att tvivla.
läran om det rättfärdiga kriget i Afghanistan ger än inget entydigt svar. Hur kommer det att gå? Svaret är öppet. Vad man kan säga nu är att de militära insatserna uppfyller vissa av kraven på rättfärdighet. Kriget har därmed en viss grad av rättfärdighet. Men räcker det för att man ska stödja så stora militära resurser? Frågan är upp till var och ens egen bedömning. Hur som helst bör Svenska kyrkan vara där, kyrkan måste vara överallt där svenskar är utsatta. Sverige bör dock reducera den militära insatsen och fortsätta med att i ännu högre grad utveckla den civila, den diplomatiska, humanitära och gruvindustriella. Då finns det större möjlighet att medverka till målet att hjälpa till att bygga upp ett mer fredligt och demokratisk Afghanistan.


,