Sveriges kristenhet är ekumenisk

I en replik i Kyrkans tidning nummer 10/15 om Svenska kyrkans identitet menar Anders Plitz att han bara skriver fakta och att det inte handlar om vems pappa som är starkare. Samtidigt använder han känslomässiga argument när han dels menar att alla kristna i Sverige är skilsmässobarn, vilket inte är fakta, dels anser att det finns en ”sårig bakgrund och ömsesidig irritation” (hur är det fakta och vilka bär det?) där det är viktigt att hela minnen. Jag är inget skilsmässobarn, det vill säga i betydelsen av att jag har skilts från min pappa och som jag förstår då skulle vara påven, vem annars? Därigenom lyfts påven fram som, inte bara den starkare, utan som den enda. Det är ett sätt att hoppa över ett helt släktträd med olika förgreningar och ”pappor”, och inte att förglömma även ”mammor”. Svenska kyrkan har också ortodoxa rötter och rötter av alla olika slag, både nyare och äldre.

Sveriges kristenhet har utvecklats historiskt genom olika influenser utifrån och har inte ensidigt utvecklande från en enda rot. Det senare är ett monolitiskt synsätt som har skygglappar när den inte ser mångfalden. Om Sveriges kristenhet ska anses vara något så är det ekumenisk. Om Svenska kyrkan ska definieras så kan kyrkoordningens ord användas och belysas. När det handlar om hur kyrkor av olika slag, även Svenska kyrkan, har agerat med makten historiskt sett och som har varit negativt och givit sår, så behöver det som fortfarande kränker dagens människor, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet (klimat och jord m.m.) lyftas fram, granskas och förändras i positiv riktning efter rättighetsbärarnas situation för en rättvisare värld och hållbar utveckling. Det är Svenska kyrkans och hela den världsvida kyrkans skyldighet.

Så det som Svenska kyrkan borde göra under det kommande jubileet, är att fokusera på vad som behöver förändras och förnyas utifrån mångfalden av ekumeniska perspektiv och influenser. Det känns på något sätt lutherskt, men också katolskt, exempelvis andra Vatikankonciliet. Och i det kanske vi hellre skulle gå sida vid sida och prata om evangeliet, hur glädjebudskapet ska nå människor idag och vad som skulle vara ett glädjebudskap för människor idag, för rättighetsbärarna och alla ”dessa mina minsta”. Det är ett skifte av fokus som jag skulle vilja se i den här debatten.

I en fotnot vill jag tillägga att jag skulle önska att vi lämnar alla skolklassmetaforen därhän och för en debatt på vuxen nivå och varken definiera oss själva som klassens bråkstakare eller andra som det eller något annat.

Mona Keränen