Redan när vi fick nuvarande ordning var kritiken från oss fackligt aktiva massiv.  Att ha ett organ, domkapitel, som kan fatta livsavgörande beslut för en ämbetsbärare, utan möjlighet till facklig insyn är totalt främmande för svensk arbetsmarknad.  Redan i den gamla ordningen var risken för jäv och vänskapskorruption stor och efter år 2000 har dessa problem ökat eftersom ingen utomstående part har tillåtits att ifrågasätta underlag eller beslut.

I större organisationer som till exempel inom polisen har kritiken varit stark mot att poliser utreder poliser, även om risken där är liten att det finns vänskaps- och lojalitetsband som skulle kunna påverka. I ett stift med några hundra ämbetsbärare är det väl knappast något ärende som inte kan påverkas av vänskaps och lojalitetsband.
Själv slutade jag som facklig förtroendeman vid övergången till den nya ordningen eftersom jag inte ansåg mig kunna företräda medlemmarna fullt ut när domkapitlen stängt dörren för insyn.
Exemplen på misstänkt jäv, vänskapskorruption och det jag skulle beteckna som hämndaktioner har varit många efter år 2000.
Senast i raden är den emeriti-präst som reagerade mot att han inte fick information om hur man sökte vigselrätt.  
I stället för information sökte stiftet vigselrätt för honom och när han av hälsoskäl avsade sig vigselrätten då blev han av domkapitlet förklarad illojal, utan att höra honom i tron att han var mot samkönade vigslar. Nyligen såg jag i Kyrkans Tidning att han avsagt sig prästämbetet, förmodligen i sorg och förtvivlan över den behandling han blivit utsatt för.

Jag känner till fall som anmälts till biskopen om att ledamöter i domkapitlet brutit mot sekretessen och där ingen utredning gjorts.  Ett annat exempel är när en part i en tvist som hamnat i domkapitlet skryter om att han har sådana kontakter i domkapitlet att han inte är rädd för utgången, då görs inte heller någon utredning om jäv eller brott mot sekretessen.
Ytterligare ett exempel var när domkapitlet inte tyckte om den utredning som var gjord, då beredde man själv ärendet och beslöt enligt sin egen beredning, alltså man var både polis/åklagare och domare i samma mål.
Det finns fler absurda exempel på att det inte fungerar på ett rättssäkert sätt.  

Den slutsats jag drar av den begränsade insyn jag har idag är att det krävs en genomgripande reform av hur Svenska kyrkan utreder och beslutar i olika typer av disciplinärenden.
 Två saker måste ändras på.  Det ena är att skapa ett nationellt organ så att vänskaps och lojalitetsband inte tillåts styra lika mycket som idag.  Det andra är att tillåta fackligt eller juridiskt biträde när ärendet behandlas.