Tänk er in hur människor har det

Lisbeth Gustafsson är innerligt välkommen till Kyrkans Tidnings ledarsida. Hennes ledarartikel i Kyrkans Tidning nummer 17/17 pekar ut en riktning för hur församlingarna ska jobba i dagens samhälle.

”Hur blir då Svenska kyrkans församlingar levande, öppna och livgivande miljöer för en andligt behövande samtid?” skriver Lisbeth Gustafsson.

”Genom förändring är det korta svaret”, fortsätter hon.

Jesus sa, vad vi skulle göra – men inte hur. Vi måste naturligtvis leva med i vår nutid och tala och vara på ett sätt så att människorna förstår, känner igen sig och blir berörda.

Paulus och andra apostlar skapade små öar av kristna församlingar i länderna runt Medelhavet och uppmanade dem att hålla samman. Inte för att bli isolerade och inneslutna sällskap - utan för att föra ut Jesu berättelse och budskap till människorna ute i samhället. Det uppdraget måste anpassas till rådande tidsålder.

Svenska kyrkans församlingar har länge varit inneslutna i sig själva och inte kunnat nå människorna utanför kyrkan. Fråga därför människorna av vår tid:

Vad kan du och vad vill du göra i kyrkan?

Hur skulle du vilja utforma en stund i kyrkan?

Sluta tänka ”församling” och tänk er in i hur människorna har det. Egentligen.

Nyvalda kyrkligt förtroendevalda måste ge utrymme för nya krafter, nya frågor och nya förhållningssätt i kyrkan. Det inneboende betongmotståndet mot förändringar måste övervinnas. Det handlar om att nå ut till de andligt behövande i vår samtid. Om sånt som är svårt att sätta ord på – och som inte ger positiv respons i sociala medier.

Det kan röra sig om att bjuda in till en fikastund i en lokal, som inte tillhör kyrkan. Det kan handla om att arrangera en promenad från en plats och till en lokal, där man avslutar med en fika. En lokal som inte tillhör kyrkan. Att detta sker upprepat med jämna intervaller och att man inte avser att tjata dem till kyrkan. Var och en skall fatta det beslutet av egen kraft.

Människorna skall erbjudas en kyrkostund, som känns rätt för dem – inte nödvändigtvis en sedvanlig gudstjänst, som sannolikt inte berör dem.

Det kan handla om att man håller kyrkan öppen och bjuder på kaffe och bulle. Ett tillfälle, då kyrkan är öppen för ljuständning och att man bara kan få sitta ner en stund och bara vara. Det kan handla om aktiviteter och kurser, som har betoning på det existentiella i stället för bibelkunskap.

Att som Lisbeth Gustafsson skriver erbjuda ”levande, öppna och livgivande miljöer för en andligt behövande samtid?”

Att utföra detta på ett sätt som tilltalar dagens människor, så att de kommer och känner sig berörda.

I en sådan förändrad kyrka krävs det frivilliga, som med sin inneboende ideella kraft tillåts att göra det de kan och är bra på. Många människor har sagt, att de vill vara med ”och göra nåt”, men de har mötts av det som Lisbeth Gustafsson beskriver i sin artikel. Varför är det så?