Teologiskt språk och mänskliga rättigheter

REPLIK

Det har blivit debatt om mänskliga rättigheter som grund för pastoralt arbete i ett kontrakt som Malmö i Svenska kyrkan. Är det tecken på kyrkans inre sekularisering? Så hävdar Mikael Löwegren i ett svar på Gunilla Hallonstens och Albin Tankes debattartikel i Kyrkans Tidning.

Låt mig först säga att Löwegren missuppfattat kyrkans bekännelse när det gäller inklusivt språk. Det är självklart att Fader, Son och Ande kan kompletteras med andra uttryck. Det är till exempel kongenialt med Anden, ruah, femininum på hebreiska, och den Gud som är som en fader och en moder för oss, att vara såväl bortom kön som analog med de erfarenheter vi har av föräldraskap och barnaskap. Men jag vill här koncentrera mig på de mänskliga rättigheterna.

Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger (1926-2012), jesuit i Stockholm, i ett stiftssammanhang i Höör.

Måste vi inte, sa Bischofberger, låta de mänskliga rättigheterna och upplysningens kritik av makt och maktutövning också vara en grund för kristen bekännelse? Vi stöder oss självklart på Bibeln, på profeternas och apostlarnas grund, men kan vi i vår tid tala trovärdigt utan att också omfatta upplysningsarvet och dess kulmen i de mänskliga rättigheterna? Så resonerade Erwin Bischofberger.

I dag vet vi mera vilket tvetydigt arv upplysningstiden har lämnat efter sig. Jag tänker på miljöförstöringen och underbetoningen av det samspel som råder mellan Gud och skapelsen, människan inkluderad. Framför allt påven Franciskus encyklika om klimatet och de fattiga, Laudato Si, rådde bot på den obalansen. Men kan mänskliga rättigheter vara en grund för en kristen församling? Jag menar det, och att det kan vara en fördel i en mångkulturell stad att verkligen tala ett språk som alla kan omfatta utan avseende på bakgrund. Men självfallet kan inte kristen tro reduceras till mänskliga rättigheter. I vår tid har vi också det pågående samtalet om naturens rättigheter. Och vi måste som många så förtjänstfullt gör i dessa dagar citera bibeln och dess ord om främlingen ibland oss som ska behandlas som en infödd.

Annars blir risken stor att argumentationen enbart sker utifrån mänskliga rättigheter. Att reducera kristen tro till mänskliga rättigheter gör oss urarva, men att använda dem tillsammans, djupt förankrade i vår tradition, kan öppna vägar till samarbete.

Men Löwegren har en poäng. Jag skulle vilja aktualisera begreppen tjock (thick) och tunn (thin) från filosofen Michael Waltzer. Bara de riktigt djupa rottrådarna består över tid. De tunnare överenskommelserna behöver för att vara stabila över tid inbäddas djupt i kultur och religion. Det gäller även de mänskliga rättigheterna.

Därför kan samtalet i Malmö kanske bli hållbarare över tid om vi ställer fler frågor:

Hur kan du känna igen de mänskliga rättigheterna i din tradition?

Så här ser jag dem förankrade i min tradition!

Anna Karin Hammar,
präst och teolog