Tiden mogen för Elisabeth Ohlsons tavla

Nathalie Olivefalk präst i Svenska kyrkan i Gävle

Foto: Johan Nilsson/TT

Framför allt handlar konsten om att få oss att tänka, känna och reflektera.

Vad är det som provocerar med Elisabeth Ohlsons målning ”Paradiset”? När denhängdes upp i S:t Pauli kyrka 2019 i Malmö som en altartavla, väckte den uppenbarligen stor debatt. Den hann bara hänga två veckor innan den plockades ner. Nu har tiden eventuellt mognat för att den ska få bli synlig igen, och Malmö pastorat har förberett med en föreläsningsserie.

Behöver man vara teolog för att yttra sig om tavlan och dess budskap?

Nej, såklart inte. Konst skapas och finns till för att beröra alla människor, oavsett om du har en examen i konst eller teologi. Framför allt handlar konsten om att få oss att tänka, känna och reflektera. Att leva i tro och relation med Kristus är en relation som växer och fördjupas med livet. Våra erfarenheter av livet befruktas i vår relation till Kristus. Vår tro på Gud är i rörelse, men Gud är densamme för oss. Sverigedemokraten Nichlas Holmgren Gellersten, som sitter i pastoratets kyrkoråd, är inte glad för tavlan. Han tycker att tavlan står för en sexualisering av ämnet; två kvinnor och två män. Männen och kvinnorna håller om varandra, ser på varandra, befinner sig i trädets närhet. Hur kommer det sig att Nichlas Holmgren Gellersten lyfter fram en sexualisering som det primära? Motivet vill få oss att tänka till, vilket är konstens syfte.

Beskrivningen av syndafallet är en komplex och aktuell fråga för människan att fundera över. Kampen mellan det goda och onda och människans existens i detta. Alla tolkningar öppnas upp för den som ser konstverket. Vilka tolkningar ska inte anses höra hemma i kyrkan? Elisabeth Ohlsons målning fångar upp människan och kärleken, den gränsöverskridande kärleken från Gud. En tolkning som inbjuder till djupare reflektioner. Därför är det viktigt att tavlan får sin plats i kyrkan igen. Malmö pastorat har förberett väl med föreläsningsserie som grund. Vi ska inte vara rädda för att se Guds kärlek till oss, och människans kärlek till sin nästa.
 

Nathalie Olivefalk, präst i Svenska kyrkan i Gävle

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
4 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Ansgar
Att hävda att Elisabeth Ohlsons ”Paradiset” skulle förmedla evangelium är en förvrängning. Jesus säger: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå” (Matt 24:35). Konst kan inte ersätta Guds ord, och inte heller relativisera synden. Paulus är tydlig: ”Bedra er inte. Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare, varken män som ligger med män … skall ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10). Att hänga upp en målning som gör syndafallet till en romantisering av begäret är inte att förkunna evangelium, utan att förvanska det. ”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont” (Jes 5:20). Kyrkans uppgift är inte att spegla varje människas tolkning, utan att peka på den sanning som befriar: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar, ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh 8:31–32). Kyrkan ska inte formas av tidsandan, utan stå fast vid Kristus: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr 13:8).
S
Kärleken till nästan och sexuellt begär är inte detsamma! Här finns en förskjutning av begreppen som radikalt ändrar deras innebörd.
LS
För den som undrar vad skillnaden är mellan en religionsvetare och en teolog behöver bara läsa denna text. Vad menas egentligen med att syndafallet är komplext? Är det själva fallet? Är det dess konsekvenser? Eller är det så enkelt att Olivefalk tycker det är komplext för att hon har svårt att peka på vad som är synd, trots att Bibeln är väldigt tydlig. Detta skrivet i ljuset av HBTQ-debatten inom Svenska kyrkan, för det är väl därför det engagerar- ingen skulle relativisera stöld som synd. Exempelvis.
Johan A. Svensson
Gott att tavlan får sin rättmätiga plats i kyrkorummet där den hör hemma. Gå inte på ”Ansgars” reptilaktiga exkluderinglusta. Den ”tro” hen ger uttryck för är sannerligen en produkt av en sedan länge avsomnad tidsanda; beklagligt att hen har uppfattningen att liket lever. Konsten har sin plats i Kyrkans liv och den platsen är icke förhandlingsbar. Vilket för övrigt även gäller varje queer människa.