Svenska kyrkan måste ta ställning -från symbol till handling

När Sverige halkar ner till plats 12 i ILGA Europas rankning över hbtqia+-rättigheter – sämst i Norden – ställs vi inför en allt tydligare verklighet: Hatbrott ökar. Rättigheter för unga försvagas. Den nationella handlingsplanen för hbtqia+-personer har löpt ut. Den backlash som RFSL varnar för är inte längre ett hot – den är ett faktum.

Mot detta mörker måste Svenska kyrkan tala ljus. Det räcker inte längre med symbolhandlingar. Vi behöver en tydlig och samlad strategi som visar att vårt engagemang för hbtqia+-personers rättigheter är förankrat i vår tro på rättvisa, befrielse och människovärde. Svenska kyrkan måste därför ta ett steg vidare: ta fram en nationell strategi som förtydligar vår närvaro i Pride och liknande manifestationer, inte som ett valfritt engagemang – utan som en självklar del av vårt uppdrag att bekämpa förtryck och stå upp för allas lika värde.

En sådan strategi måste tydligt lyfta fram erkännandet av könsidentitet, behovet av att bekämpa transfobi och viljan att ge ett synligt och konkret stöd till transpersoners rättigheter – både inom kyrkan och i det omgivande samhället. Det handlar om att skapa trygghet och tillhörighet, inte bara i ord utan i konkret praktik. Därför måste också alla stift och församlingar uppmuntras att delta aktivt i ortens Pridefirande och arbeta för att bygga inkluderande, normkritiska och hbtqia+-trygga miljöer i hela sin verksamhet.

Kyrkans röst får inte tystna heller internationellt. I mötet med samarbetskyrkor och i det globala rättighetsarbetet måste hbtqia+-personers rättigheter lyftas fram som en självklar del av vårt engagemang för mänskliga rättigheter.

Det finns redan viktiga verktyg. Regnbågsnyckeln är ett konkret och uppskattat initiativ för att skapa inkluderande församlingar. Men ojämlikheten i hur rättigheter tas till vara i olika delar av Svenska kyrkan är fortfarande påtaglig. Regnbågsnyckeln är en grund – men den måste kompletteras med ett nationellt åtagande som stärker kyrkans profetiska närvaro i Priderörelsen och tydliggör att vårt ställningstagande inte är frivilligt – utan ett uttryck för vårt kärleksbudskap och vår identitet som kyrka.

Att stanna vid kärleksfulla ord räcker inte. Vi ser hur hatet växer – dragqueensagor hotas, regnbågsflaggor rivs ned från kyrkobyggnader, Pride-funktionärer utsätts för våld. När mörkerkrafterna mobiliserar, kan kyrkan inte tiga. Vi måste tala när andra tiger. Stå kvar när andra vacklar.

Svenska kyrkan måste visa att vi menar allvar med våra ord om allas lika värde. Vi behöver en kyrka som hissar regnbågsflaggan inte bara som en symbol, utan som ett löfte om handling, ansvar och solidaritet.

Vicktoria Bagi, 
ViSK – Vänstern i Svenska kyrkan