Att utgå ifrån det som ofta är gemensamt för olika människor och kulturer kan avdramatisera de olikheter som finns i sättet att tro och tänka i detaljfrågorna.
En sida av den vilsenhet som breder ut sig i samhället i dag är den nya religionsfobin. Så snart ämnet kristendom och religion kommer upp i något sammanhang börjar man skruva på sig med nästan ett ursäktande av det pinsamma ämnet.
När det gäller att tolka Bibeln tycks all fantasi och föreställningsförmåga ha upphört, medan det däremot inte finns några gränser för hur djupsinnig man kan vara när det gäller att tolka litteratur, scenkonst, konstverk, musik med mera.
Vad göra? Sekulariseringen har många svåröverskådliga orsaksförlopp, men en kyrka som inte diskuterar och problematiserar läran och dogmerna, i predikan, i undervisning, i dialog och debatt, kan heller inte påräkna något större engagemang från omvärlden.
Trons etiska dimension med synd, skuld och försoningsteologin är visserligen viktig, men har genom tiderna fått tränga undan nästan alla andra aspekter på vad gudsrelationen kan innebära.
Så snart ämnet kristendom och religion kommer upp i något sammanhang börjar man skruva på sig.
Teologiska ämnen som behandlar problemen kring förnuftets gränser, om ande och materia, sanning och mening och olika tolkningsteorier måste lyftas fram för att visa att kyrkans tro faktiskt bygger på århundraden av kvalificerat filosofiskt och teologiskt tankegods och inte bara på godtyckligt önsketänkande.
Vidare behövs ett perspektivskifte som flyttar det språkliga sammanhanget för teologin, kontexten, från det stigmatiserade ämnet ”religion” till det mera allmänna området ”livsåskådning”.
För att göra en pregnant dramatisering av det sagda:
– Är du religiös? – Nej! – Men du har väl någon form av livsåskådning!? Ett nekande svar vore att erkänna sig som vilsen och nästan lite inskränkt.
Livsåskådningar och religioner har naturligtvis ett nära samband med varandra. Men livsåskådningen har en naturlig roll att vara överordnad religionen, i den bemärkelsen att alla människor ju på något vis förhåller sig till det som hör till livsåskådningens område.
Alla har något slags uppfattning om världen och tillvaron, men alla är inte beredda att ge tillvaron en religiös tolkning.
Jag menar att religionen och trons frågor skulle vinna större förståelse om de får förankras i det som hör till livsåskådningens domäner, eftersom trostolkningen kan sättas in i en mer igenkännbar och allmängiltig referensram. Frågemetodiken kan vara:
Får denna bibeltext eller trosutsaga plats inom din livsåskådnings ramar? Eller eventuellt det motsatta: Får du anledning att korrigera din livsåskådning när du ställs inför något inslag i den religiösa tron som påverkar dig?
Livsåskådningen lockar tankarna inte sällan till vissa inslag av filosofisk spekulativ kosmologi. Vårt förhållande till universum liknar ju inte vårt förhållande till annat i vår omvärld. När vi förhåller oss till andra människor och saker och ting i världen gör vi det som suveräna iakttagare.
Men inför “föremålet” universum är vi inte enbart iakttagare. I universum ingår vi ju själva. I detta ligger ett incitament till existentiell vånda eller ångest.
I de ”globala” utblickar som ligger i tiden finns också inslag av vånda med en nästan epidemiskt utbredd klimatångest och med undergångspräglade globala krigshot. Otvivelaktigt har dessa uttryck för ångest beröringspunkter med vår tids religiösa vilsenhet och en förlorad värdegrund.
Politiker talar även allt oftare om omöjliggjord dialog med sina motståndare just på grund av deras bristfälliga värdegrund.
Det bör då poängteras att värdegrunden alltid ytterst vilar på en tro på vissa metafysiska antaganden som i sin tur har en nära återkoppling till livsåskådning och religion. Att undertrycka livsåskådningens plats och roll i dessa ödesfrågor är att vingklippa meningsutbytet.
Att tänka i livsåskådningens övergripande perspektiv, och därmed utgå ifrån det som ofta är gemensamt för olika människor och kulturer, har också det goda med sig att det kan avdramatisera de olikheter som finns i sättet att tro och tänka i detaljfrågorna.
Inte minst torde det i en sådan vidare kontext finnas mindre utrymme för det moderna och naiva raljerandet med allt som handlar om tro och religion.
Stig Dellström
kyrkoherde emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR