Domkapitlen

Utred hur tillsynen ska förbättras

Torgny Larsson
Den genomförda förändringen av prästernas anställningsförhållanden som beslutades av kyrkomötet 1999 blev inte bra, framför allt inte för kyrkoherdarna. Biskop och domkapitel saknar verkty

Ändra på kyrkomötets beslut från 1999. Kyrkoherdarnas självständiga ställning måste tydliggöras. De bör åter bli anställda av domkapitlen.

Vem ska vara arbetsgivare för präster och diakoner? Det är bra att Kyrkans Tidning aktualiserar denna fråga.

Före år 2000 talade man ofta om den dubbla ansvarslinjen. Att Svenska kyrkan styrs genom en kombination av prästerlig ämbetsförvaltning och folklig demokrati. Det har blivit tyst om detta under senare år, men nuvarande ordning har sina brister. Att kyrkan ska vara demokratisk råder bred enighet om, men kyrkans tro och bekännelse måste också värnas.

Eftersom jag i högsta grad var delaktig i de beslut som togs i kyrkomötet inför förändringen vill jag redovisa några erfarenheter och tankar. Jag var under 17 år ordförande i den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen och samtidigt under åren 1995–1999 ordförande i det andra kyrkolagsutskottet där nästan alla viktiga frågor om hur kyrkan skulle fungera efter år 2000 behandlades. Det var där i praktiken de avgörande besluten togs. Kyrkomötet i sin helhet följde i stort sett utskottets förslag.

När förslaget om att prästerna skulle bli lokalt anställda var jag tveksam, men det hävdades från den särskilda utredningsgruppen att det var till fördel för biskoparnas och domkapitlens möjligheter att utöva tillsyn. Samtidigt betonades det starkt från olika håll inom och utom utskottet att kyrkan skulle vara samma kyrka som tidigare. En öppen demokratisk men också episkopal folkkyrka.

Tyvärr måste jag konstatera att den genomförda förändringen av prästernas anställningsförhållanden inte blev bra, framför allt inte för kyrkoherdarna. Biskop och domkapitel saknar verktyg då problem och motsättningar uppstår i församlingarna. Somliga kyrkoråd bryr sig inte om propåer från stiftsledningen. Man betraktar kyrkoherden som en chefstjänsteman jämställd med en kommunchef. Ibland är man förvånad över att kyrkoherden har rösträtt i kyrkorådet! En kyrkorådsordförande sade att vi bryr oss inte om vad biskopen
säger för hon ska snart sluta!

Att kyrkan ska vara demokratisk råder bred enighet om, men kyrkans tro och bekännelse måste också värnas.

Under de gångna åren har problem uppstått i ett betydande antal församlingar och pastorat. Själv har jag som pensionerad präst under femton år vikarierat som kyrkoherde i ett tiotal församlingar och då konstaterat att ofta fungerar relationerna präst–kyrkoråd bra men inte alltid.

Den grundläggande frågan måste vara vad vi menar med att vara en episkopal kyrka. Svenska kyrkan är och måste bli en sammanhållen kyrka, där ingen församling kan utträda eller följa sin egen ordning. 

Vi medlemmar i Svenska kyrkan tillhör en församling men även Svenska kyrkan som helhet med gemensam ordning och regelsystem. Därför kan vi känna samhörighet även när vi kommer till en annan församling.

Jag håller fullständigt med biskop Johan Tyrberg när han säger att domkapitlen måste ges möjligheter att agera när kyrkoråd inte följer kyrkoordningen. Det är också viktigt att kyrkoherden ges möjligheter att självständigt men i samverkan med kyrkorådet agera utifrån sin särskilda ställning i församlingen och pastoratet.

Jag anser att tiden nu är mogen att ändra på kyrkomötets beslut 1999. Kyrkoherdarnas självständiga ställning måste tydliggöras. De bör därför åter bli anställda av domkapitlen. Därigenom återupprättas balansen mellan folklig demokrati och prästerlig ämbetsförvaltning.

Beträffande övriga präster och diakoner är jag mer tveksam till förändringar. De sitter inte i kyrkorådet. De har inte den ledande roll kyrkoherden har. Men utred gärna även detta. Men framför allt utred hur tillsynen ska förbättras!

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.