Vad vill vi lära våra unga? Syns du inte så finns du inte?

Jag skrollade flödet på Linkedin häromdagen. Där skymtade flera inlägg om vikten av att ”skapa sig en personlig brand” förbi. Jag blev faktiskt förvånad! Sedan arg. Någon avslutade sitt inlägg om detta med att skriva ungefär så här: Det finns en anledning till ordspråket ”finns du inte så syns du inte”. Och så ett hjärta.

Tänk så mycket liv som finns men inte syns! Det mesta av livet som finns syns inte. I våra kroppar, under våra fötter, ovan våra huvuden, i våra hav, för att inte tala om i vår rymd, kryllar det av liv, sådant vi inte kan se med blotta ögat men som finns i allra högsta grad. Du finns, även du som inte syns på en digital plattform. Du betyder något, oavsett dina prestationer.

På söndag träffar vi våra nya konfirmander i kyrkan. Vi kommer att höra evangeliet där en officerare säger till Jesus: 

»Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” (Matt 8:8) Jesus blir förvånad, står det.

Han hjälper mannen. Därefter så reflekterar vi över värde och värdighet.

Vilket är ditt och mitt ”tak”? Vad är det som begränsar oss, som får bestämma vårt värde? Är det sociala medier? Vad kompisar tycker och tänker? Nej, låt det aldrig bli ditt ”tak”! Se upp emot himlen. För där har du ditt tak: Guds rymd. I vilken du finns, rör dig och är till – tillsammans med allt annat som är till.

Vad vill vi lära våra unga? Syns du inte så finns du inte? Är det vad vi vill säga till våra ungdomar, för det budskapet ser jag på många plattformar. Nej, det vill vi inte lära dem. Vi vill skapa motståndskraft mot ett prestationssamhälle som värderar dig utifrån dina prestationer och vilken avkastning du kan ge. Vi vill ge barn och unga självkänsla och självomsorg och kärlek till livet och skapelsen. Kära människa, du finns även om du inte alltid syns på en av människan självt konstruerad plattform. Ditt tak är inte sociala medier utan Guds rymd.

Jag tänker igen på det jag läste på Linkedin, och på min reaktion av förvåning. Jag tänker på hur Jesus reagerade med för­våning på mannens önskan och tilltal om värdighet. Kanske är det så att så länge jag kan bli förvånad, så finns jag. För kan jag bli förvånad, så har jag inte fallit alltför djupt in i likgiltighetens dvala. Kan jag bli förvånad, finns hopp om förändring. Vi kanske skulle öva oss i att förvånas mer. Få ögon som ser och öron som hör, uppmärksamma sinnen som alltid visar på en större rymd, ett större sammanhang. Förvånas, för att avslöja ytliga värderingar i ett kapitalistiskt samhälle som leder till splittring, större klyftor mellan fattiga och rika, krympta livsutrymmen för inte bara människor utan även andra livsformer – i den väv av liv där vi alla ingår.

Vi är kyrkan som värnar livet som finns, utan att det alltid syns. Det är ett budskap jag vill att vi som kyrka ska ge en tydligare, modigare och än mer klarsynt röst åt. Det är ett budskap som är värt att synas.

Katarina In De Betou