Våga vara kyrka!

Anna Lindén

Foto: Marcus Gustafsson

Vi blir allt mindre av kyrka och alltmer av ideell organisation för var dag som går.

I år är det ett kvartssekel sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Lika länge har jag, som prästvigdes i januari 2000, tjänstgjort inom kyrkan. När jag ser tillbaka på tiden som gått slås jag av att det inte blev som vi trodde och hoppades den gången. Vi blev inte fria att vara kyrka.

Utvecklingen har snarare gått åt motsatt håll: Vi blir allt mindre av kyrka och alltmer av ideell organisation för var dag som går.

Istället för att utnyttja friheten från staten till att skapa något eget har vi valt att osjälvständigt apa efter det sekulära samhället. 

Ledarskapet inom Svenska kyrkan har allt mindre kommit att utgå från teologi och praktisk kyrklig erfarenhet. När tillsattes senast en kyrkoherde utifrån hans eller hennes förmåga att omsätta sin teologiska kompetens i praktiskt ledarskap? Blotta tanken att så skulle vara fallet upplevs nog som främmande i de flesta församlingar. 

Istället för att vara den vägledande principen för församlingens arbete har teologin blivit en dekoration. Några fromma klyschor som grädden på moset vid högtidstalen eller sockret i botten som får medicinen att gå ner. Den som vill att teologin skall vara mer substantiell än så hänvisas till universitetsvärlden.

En teologi som inte omsätts i praktisk verksamhet förblir dock ett luftslott. En abstrakt teori som aldrig får möjlighet att prövas och revideras. Det är förmodligen anledningen till att det idag produceras så mycket svenskkyrklig teologi som låter fin och bra men inte håller att leva på och verka utifrån. Vad man inte tycks tänka på är att allt detta urgröper oss som kyrka. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning blir vi till sist bara ett tomt skal, som fyllts med något annat. En ideell organisation med en kyrkas namn. Är det vad vi vill vara?

Vad är då skillnaden mellan det förra och det senare, undrar kanske någon. En ideell organisation består av människor som delar en värdegemenskap och en vision som man vill förverkliga. De kan kämpa för en god och angelägen sak, men det gör inte den ideella organisationen till en kyrka.

En kyrka är en sakramental gemenskap av alla döpta, både helgon och syndare. Den består av människor som är väldigt olika, men ändå genom sitt dop är förenade med varandra i Kristus. En del av dem vill leva i Kristi efterföljelse, men de tolkar det olika beroende på sin personlighet och livssituation. Det är som det skall, för det levande och organiska strävar inte efter likriktning. Det tillåts växa fram fritt och naturligt. Att lemmarna i Kristi kropp är olika utgör inget problem. Tvärtom, det är så Jesus vill ha det.

Ju mer jag funderar över allt som gått snett i Svenska kyrkan efter millennieskiftet – den inre sekulariseringen och likriktningen – desto mer övertygad blir jag att det grundläggande problemet är vår självbild. Vi har börjat inbilla oss att vi är en ideell organisation i stället för en kyrka.

Min vision för Svenska kyrkan är att vi skall ha klarsyntheten att inse att vi gått fel och modet att slå in på en annan väg. Att vi skall våga vara kyrka, för det är det vi är och det är det som är vår kallelse att vara.
 

Anna Lindén
Stockholm

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

8 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Tack Anna
Kan inget annat än att hålla med. När vi borde ägna oss åt det vi är kallade till och i grund och botten duktiga på, så ägnar vi oss desto mer åt att konkurrera med kommuner och underhållningsprogram. Låt kyrkan framför allt vara Kristi kyrka med en mångfald av grenar!
Tack Anna. Att verka för ett tydligt troende perspektiv, verkliga alternativ i Svenska Kyrkan till den inre sekulariseringen är bland de allra viktigaste uppgifterna som jag ser det för, präster, diakoner, andra anställda och lekmän som jag.
Teo-logi? Läran om Guds uppenbarelse till människan; Hur svårt är det att förmedla Guds uppenbarelse i ett sekulariserat samhälle som har tappat hörapparaten? Verkar som att ropa i öknen. Människor idag får lättare tillgång till Guds mysterium genom filosofin; läran om hela människans relation till verkligheten
Tack själva! Inget ont om filosofin. Den blev även för mig en väg till Gud. Dock tror jag att vi inom kyrkan skall vara teologer. Goda sådana, som kan möta alla sorters människor där de är och med respekt visa dem vägen till Kristus.
Ett problem, kanske det allra största, tror jag är att statskyrkan i realiteten består, även om den på papperet upphörde för 25 år sedan. Är det inte totalt absurt tex att det finns en "lagen om Svenska Kyrkan", när det inte finns en "lagen om katolska kyrkan i Sverige", eller "lagen om "shia-muslimska samfunden i Sverige"? Politiska partier har inte släppt greppet. Jag sitter i fullmäktige i Jönköping för Frimodig Kyrka. Angående ett inlägg här: Filosofi räcker inte när det gäller det jag tror är Guds största verk, nämligen försoningen i kraft av en andlig rening inför den evighet som vi alla raskt ilar mot, reningen i Kristi blod, kors och uppståndelse. Jag är ganska ointresserad av det som kallas för "gudsbevis" och brukar handla om djuplodande filosofiska diskussioner och alltid handlar om någon sorts odefinierad och allmän gud, inte Kristus, inte specifikt den Gud den världsvida kyrkan bekänner.
Tyvärr har våra namn försvunnit, så man vet inte vem som skriver vad. De problem jag talar om har blivit värre efter millennieskiftet, så jag tycker inte det håller att se det som kvardröjande statskyrkodrag. Med vänliga hälsningar Anna Lindén
Tack Anna! Håller till viss del med fullmäktigeledamoten i Jönköping. Det är märkligt att politiska partier ska ha inflytande i kyrkan när de redan har det över kyrkan genom ramlagen. Det var ett upplägg som gjordes redan innan relationsförändringen 2000, kopierat från stat/landsting/kommun och med minskat inflytande av personer i vigningstjänst. Vi har en statlig/kommunal form med chefs- och tjänstemodeller från näringslivet istället för att titta på 2000-åriga traditioner som visat sig hålla även i tider av motstånd.