Våga vara kyrka!

I år är det ett kvartssekel sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Lika länge har jag, som prästvigdes i januari 2000, tjänstgjort inom kyrkan. När jag ser tillbaka på tiden som gått slås jag av att det inte blev som vi trodde och hoppades den gången. Vi blev inte fria att vara kyrka.

Utvecklingen har snarare gått åt motsatt håll: Vi blir allt mindre av kyrka och alltmer av ideell organisation för var dag som går.

Istället för att utnyttja friheten från staten till att skapa något eget har vi valt att osjälvständigt apa efter det sekulära samhället. 

Ledarskapet inom Svenska kyrkan har allt mindre kommit att utgå från teologi och praktisk kyrklig erfarenhet. När tillsattes senast en kyrkoherde utifrån hans eller hennes förmåga att omsätta sin teologiska kompetens i praktiskt ledarskap? Blotta tanken att så skulle vara fallet upplevs nog som främmande i de flesta församlingar. 

Istället för att vara den vägledande principen för församlingens arbete har teologin blivit en dekoration. Några fromma klyschor som grädden på moset vid högtidstalen eller sockret i botten som får medicinen att gå ner. Den som vill att teologin skall vara mer substantiell än så hänvisas till universitetsvärlden.

En teologi som inte omsätts i praktisk verksamhet förblir dock ett luftslott. En abstrakt teori som aldrig får möjlighet att prövas och revideras. Det är förmodligen anledningen till att det idag produceras så mycket svenskkyrklig teologi som låter fin och bra men inte håller att leva på och verka utifrån. Vad man inte tycks tänka på är att allt detta urgröper oss som kyrka. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning blir vi till sist bara ett tomt skal, som fyllts med något annat. En ideell organisation med en kyrkas namn. Är det vad vi vill vara?

Vad är då skillnaden mellan det förra och det senare, undrar kanske någon. En ideell organisation består av människor som delar en värdegemenskap och en vision som man vill förverkliga. De kan kämpa för en god och angelägen sak, men det gör inte den ideella organisationen till en kyrka.

En kyrka är en sakramental gemenskap av alla döpta, både helgon och syndare. Den består av människor som är väldigt olika, men ändå genom sitt dop är förenade med varandra i Kristus. En del av dem vill leva i Kristi efterföljelse, men de tolkar det olika beroende på sin personlighet och livssituation. Det är som det skall, för det levande och organiska strävar inte efter likriktning. Det tillåts växa fram fritt och naturligt. Att lemmarna i Kristi kropp är olika utgör inget problem. Tvärtom, det är så Jesus vill ha det.

Ju mer jag funderar över allt som gått snett i Svenska kyrkan efter millennieskiftet – den inre sekulariseringen och likriktningen – desto mer övertygad blir jag att det grundläggande problemet är vår självbild. Vi har börjat inbilla oss att vi är en ideell organisation i stället för en kyrka.

Min vision för Svenska kyrkan är att vi skall ha klarsyntheten att inse att vi gått fel och modet att slå in på en annan väg. Att vi skall våga vara kyrka, för det är det vi är och det är det som är vår kallelse att vara.
 

Anna Lindén
Stockholm