Vänd på perspektivet!

Det hänvisar tidningens reporter däremot till som de ”traditionella kristna grundbultarna” i motsättning till den tro som bär Ulla Karlsson. Trots att varken bokstavstro eller kreationism kan sägas vara representativt för Svenska kyrkan.

Och kan man verkligen beskriva den kristna trons grund som ett val mellan att tro på antingen Bibeln eller Darwin? Försoningsoffer eller kärleksbudskap? Tradition eller traditionslöshet? Det leder till en kristendomstolkning som vi undrar om någon, som är både troende och tänkande, kan dela? Den kristna traditionen är djupare och mer komplex än så. Och tolkningsutrymmet större. Det visar till exempel artikeln om Sofia Camnerins forskning om försoningsteologi i samma nummer!
I en reformatorisk kyrka där både enskilda kristna och kyrkan som kollektiv är kallade att klargöra trons innebörd (se Kyrko­ordningens inledning) hör det till ”det traditionella” att värna om detta utrymme. Svenska kyrkans lära springer ur en gemensam troserfarenhet som ingen har monopol på. När någon varnar för att människor far illa i mötet med denna lära borde det väcka lyhördhet och inte hot. Eller att man som reporter frågar efter en punkt där Ulla Karlsson måste lämna kyrkan.

Man kan ha olika åsikter om hur prästers tro bör förhålla sig till kyrkans lära. De som kommenterar Ulla Karlssons debattinlägg på nätet väljer ofta att bara se det som tangerar gränsen för vad kyrkans tro kan rymma i vår egen tid. Men vill vi avgöra vem som håller sig till den kristna grunden eller inte med varandras svagheter som utgångspunkt? Då är det givet att svaren, precis som Ulla vittnar om, för det mesta blir tystnad och floskler.
Vad händer om man vänder på perspektivet? Vad sätter Ulla Karlsson i centrum? Hon talar om Jesus som ledstjärna och att ha kärleksbudskapet som rätte-snöre. Om en kristen gemenskap (gestaltad kring nattvardsbordet) utan åtskillnad mellan ”invigda” och andra. Och så tron på ett liv efter döden. För oss låter det inte direkt väsensfrämmande i relation till de ”kristna grundbultarna” i vår kyrkas tradition.

Oavsett om man delar hennes uppfattning eller inte är det plågsamt att ta del av Ulla Karlssons upplevelse av den kyrkliga rädslan för att ta mötet mellan teologi och människa på allvar. Korset kommer att fortsätta beröra människors sår och längtan. Men vill vi att så många som möjligt även i framtiden ska kunna förstå försoningen och kärleksbudskapet som en enhet, inte motpoler, måste vi få diskutera hur vi bäst ber, predikar och sjunger om det. Blir utrymmet i det samtalet snävare hotar det att krympa vår förståelse av försoningens mysterium.
Kyrkans Tidning har bara till hälften rätt. Ulla Karlsson är utskälld. Men vi tycker också att hon är en modig kollega. Och att det är provocerande att någon som tar strid för att Jesus kärleksbudskap skall vara centrum i kyrkans tro blir överöst av så mycket hat och hån av andra troende. Lagom till påsk.

Fredrik H Persson
Signe Ek
präster i Solna församling