Erinrar mig ett samtal med en imam som jag tillfrågade hur månggifte kunde försvaras inom islam. ”Enda skillnaden är att mannen legaliserar sina sexuella relationer i motsats till er krist­na.” Detta som en tankeställare till Lennart Sacrédeus som i sin artikel på ett naivt sätt förenklar och beskriver tillvaron i ett svart och vitt tänkande när det gäller ”barnens rätt att växa upp med trygga ramar där kyrka och samhälle stöder och önskar, fasta och livslånga trogna relationer byggda på offentligt givna löften”.

Frånskilda heterosexuellas vårdnadstvister ”på liv och död” borde ha övertygat Lennart
Sacrédeus om att bara för att föräldrar är heterosexuella och ”givit offentliga löften”, har inte deras barn någon framtida garanti för ”trygga ramar” trots ”kyrkans och samhällets önskan och stöd.”
Och om ett ”offentligt givet löfte” om livslång trohet ökar sannolikheten för dess uppfyllelse, skulle väl detta vara ett bra argument för att homosexuellas barn får samma chans till trygghet som barn till heterosexuella.
När det gäller argumentet att fjärde budet inte talar om ”samkönade föräldrar” utan bara om att hedra ”sin fader och sin moder” är det viktigt att framhålla att Tio Guds bud tillkom i en kontext cirka 1300 år före Kristi födelse, där slavar och slavinnor inte sågs som något onaturligt och där en hustru ansågs som mannens ägodel på samma sätt som hans ”oxe och åsna”.

Varför inte plädera för återinförande av slaveri, blir min undran då jag läser tionde budet utifrån Lennart Sacrédeus bokstavstrogna perspektiv.

Irène Nordgren
socionom /leg psykoterapeut
Täby