Som Per och Birgitta Larsson så riktigt lyft fram i Kyrkans Tidning 49/07, är det Lutherhjälpen (LH) som faktiskt överlever som idé när LH och SKM nu slås samman. Missionen dör – och saknas av få.
Mission, i betydelsen proklamation, upplevs helt enkelt som omodernt i kyrkans centrala maktkorridorer. Medlemmarnas internationella solidaritet dirigeras därför om så att den kontroversiella proklamationsbiten undviks. Under vår kyrkas stora paraply flyttas fokus snabbt och smidigt. Men detta, menar jag, är en onödigt stor eftergift till tidsandan som onekligen är negativ till mission i all form.
Svenskarna har under ett par generationer vant sig vid ett gemensamt credo: ”en ann är så go som en ann”. Men jämlikhetsidealet kanske inte är så uttalat i Bibeln att den upplevs som modern? Det finns nobla sanningar i Bibeln, visst, men det centrala som Jesus säger är inte särskilt demokratiskt eller jämlikt många gånger. Han delar upp folk i får och getter. Det är svårt att komma runt det kategoriska och återkommande att den som tar emot budskapet, alltså säger ja till Jesus Kristus, får allt och den som säger nej inte bara blir utan men ska dessutom skära tänder och plågas evigt. Tänker man efter så är det lite skandalöst sett med dagens jämlikhetsideal som bakgrund.
Att vara politiskt korrekt är en fara för kyrkan – i historien likaväl som i dag. När nu hela missionsepoken efter flera decenniers markant nedgång tycks gå i graven får man hoppas på ett smärre uppror. Men varför är det så tyst? Vi ska gärna tala öppet om gångna tiders övertramp och klumpighet av ibland okänsliga missionärer. Men när en hel kyrka öppet markerar att man blygs för evangelium och föredrar anonymt bistånd utan förkunnelseinslag, då måste vi ändå fråga oss vart vi är på väg?
Göran Wiking
präst, teol dr i missionsvetenskap
f d ordf i Svenska kyrkans missionärsförening (redan nedlagd)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR