Med min debattartikel ville jag uppmuntra till reflektion kring diakoni och självbild. Vem är egentligen den barmhärtige samariten i vår tid? Måste det vara kyrkans representant som tar rollen som den yttersta hjälparen? Nej, jag anser inte det. Men självklart är det bekymmersamt när människor vänder sig till Svenska kyrkan och berättar att de inte får hjälp i sin akuta situation. Här behöver Svenska kyrkan agera.

De repliker jag har fått bekräftar att Svenska kyrkan ibland då griper in och “städar upp”. Eftersom jag själv har arbetat som chef inom socialtjänsten, så vet jag att socialtjänstlagen i praktiken är betydligt mer rättssäker än den avkastningsbaserade hjälp som Svenska kyrkan ibland kan ge. Socialtjänsten har alla möjligheter att vara flexibel, agera snabbt, ge rådrum vid behov, och även förmedla ekonomisk hjälp utöver norm. Men om kyrkan då “täcker upp”, så kommer vi ingen vart. Hur Svenska kyrkan ska göra istället behöver vi samtala om.

Precis som att Svenska kyrkan inte ska ha egna ambulanser eller brandstationer, så ska vi inte heller ha egna akutmottagningar för ekonomisk hjälp. Jag har inget emot att Svenska kyrkan delar ut fondmedel eller förmedlar människors goda vilja, i form av exempelvis pengar, men hjälpen ska inte gå till akuta ändamål.

Magnus Bodin