Vi kan inte ställa trogna gudstjänstfirare mot sökande allmänhet

Eva Cronsioe präst och f d TV-producent

I debatten om liveströmning och förinspelat kan vi inte ställa gruppen ”trogna gudstjänstfirare” och ”sökande allmänhet” mot varandra. Vi måste möta de ena utan att försumma de andra.

SLUTREPLIK

En härligt brokig flora av exempel på kyrklig digitalisering har den senaste tiden landat i min e-postlåda, som respons på mina inlägg i debatten om liveströmning och förinspelat. Glädjande nog verkar de flesta ha förstått att kyrkan står inför en unik utmaning under pandemin och frimodigt tagit sig an den. Det vi i vanliga fall gör inom fyra väggar i det fysiska kyrkorummet är nu synligt och åtkomligt för fler än någonsin förut. Därmed blir det inte likgiltigt vad som läggs ut på webben och om det håller godtagbar kvalité eller ej.

Det blir också tydligt att den lokala kontexten måste få avgöra vad som är den bästa formen: där liveströmning passar väl i ett sammanhang (som hos Laurentiistiftelsen i Lund där man under coronasäkra former kan få komma och ta emot sakramentet efter den direktsända mässan), visar sig förinspelat fungera bättre i ett annat (se t ex inlägget från kyrkoherden i Söndrum-Vapnö i KT nr 6). Och på andra håll har interaktiva gudstjänster via Zoom blivit ett vitalt sätt att hålla gudstjänstfirandet igång, vilket jag uppmärksammats på av såväl en 87-årig dam i Skåne som av en ung församlingspedagog i Västerbotten.

Men det som också blir glasklart tydligt är att vi måste anstränga oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt: det handlar inte om att ställa gruppen ”trogna gudstjänstfirare” och ”sökande allmänhet” mot varandra. Vi måste möta de ena utan att försumma de andra. Och intressant nog stöder empirin antagandet att det som fungerar väl för den ”sökande allmänheten” också fungerar utmärkt väl för de ”trogna gudstjänstfirarna”. Däremot fungerar det inte i motsatt riktning. Det borde jag klargjort tydligare när jag refererade till de europeiska religionsproducentmötena. När man enbart siktar på den kyrkvana gruppen förlorar man den intresserade allmänheten, medan ett mer omsorgsfullt utformat format fångar in båda grupperna och tydligt uppskattas även av de kyrkvana. Detta var en erfarenhet vi delade oavsett nationalitet.  

Intressant nog är det också exakt denna insikt som ligger till grund för Svenska kyrkans centrala kommunikationsstrategi, ”Kommunikation som mission”. Jag rekommenderar varmt både Jonas Eek och alla andra som bryr sig om kyrkans närvaro i olika kanaler att gå in på länken https://internwww.svenskakyrkan.se/kommunikation/malgrupper. Där finns mycket läsvärt som stämmer till eftertanke, som att om tio år kan kyrkan helt ha förlorat den unga generationen men att alla vill att kyrkan är en medvandrare när livet är skört. Som exempelvis under en pandemi. Att SVT:s julbön år 2020 sågs av 850 000 människor – ett ”all time high” i religionsprogrammens historia – är ett exempel som stöder det sistnämnda påståendet.

Därför blir jag djupt oroad när Jonas Eek hävdar att det i huvudsak är gruppen ”de som söndagligdags har deltagit i församlingens gudstjänstliv i hela sitt liv” som kyrkans digitala satsning ska rikta sig till. Liksom när Mikael Löwegren (i KT:s webbupplaga) tror att det bara är när han predikar som han kommunicerar. Vare sig vi gillar det eller ej befinner sig kyrkan nu på den digitala areopagen. Precis allt som syns i rutan kommunicerar, hela tiden. På gott och ont. Och människor söker, överallt. Även hos oss.

Ska vi lämna walk-over till sekulär tro á la Martin Hägglund och populariserad buddhism? Eller har vi ett pastoralt ansvar även för den dryga miljon medlemmar som enligt kyrkans egna undersökningar säger sig känna en viss samhörighet och förväntan på kyrkan utan att vara regelbundna gudstjänstbesökare? En sak är säker: signalerar vi ointresse för andra än vår innersta krets får vi den sekularisering vi förtjänar. Då ska vi heller inte beklaga oss i onödan över ökande utträden.

Eva Cronsioe
präst och f d TV-producent

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Titti Fabritius
Tack Eva Cronsioe för ett mycket klokt inlägg, i sin helhet så läsvärd att det är svårt att lyfta något enskilt. Men en viktig mening lyder: " När man enbart siktar på den kyrkvana gruppen förlorar man den intresserade allmänheten, medan ett mer omsorgsfullt utformat format fångar in båda grupperna och tydligt uppskattas även av de kyrkvana".