Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration
Så har storpastoraten hamnat i fokus – igen. Att saken återkommer gång på gång visar att någonting är grundläggande fel med storpastoraten.
Scenariot är det vanliga. Ledning och administration är positiva medan de som är nära verksamhetsgolvet ofta är mer kritiska. Där hörs trötta röster, ofta uppgivna när det inte hjälper hur högt man än blåser i visselpipan.
För några månader publicerades två artiklar om storpastoraten: ”Rapport från ett storpastorat” av Peter Forsberg, domkyrkokaplan i Västerås (SKT 5/2023), och ”Storpastoratens välmående handlar om relation” av Jonas Lindberg, bitr. kyrkoherde i Uppsala (KT nr 24/2023).
Artiklarna är belysande, skrivna inifrån och uppifrån. De fokuserar mer på ledningsstrukturen än verksamhetsgolvet. I en organisation med flera ledningsnivåer som i storpastoraten strävar en högre nivå att mer försöka lösa problemen en nivå under än själva verksamhetens problem. Ju högre upp desto längre avstånd till den verksamhet som är organisationens syfte. Mellancheferna kan då vara lojala med högsta ledningen och så främja den egna karriären eller hävda verksamhetens behov vilket kanske är sämre för karriären.
Storpastoraten kan ha fördelar som tillräcklig ekonomi för att ha stödfunktioner för cheferna med administrativa frågor, personalärenden, kommunikationsarbete, ekonomihantering, fastighetsfrågor. Det är bra, ändå blir det inte bra.
Ekonomiska besparingar brukar väga tyngst. Men kanske är det tvärtom? En större kansliorganisation med flera ledningsnivåer kräver mer administrativ personal medan verksamhetens utförare inte blivit fler. Alla förstorade organisationer lider av detta.
Gemensamma system för bokningar, kyrkobokföring och en del samordnade verksamheter som i diakonin och konfirmandarbetet kan vara bra. Men nackdelarna är kanske värre? Färre gudstjänster, färre gudstjänstfirare och ökad distans till kyrkan för flertalet. Jämfört med det personliga i att boka en kyrklig handling direkt med en präst är centrala bokningar sämre. Dop är inte som att boka ett bord på en restaurang. Utvärderingar saknas men är kanske på gång?
Eftersom jag är redaktör för SPT (och även ledamot i kyrkostyrelsen) hör många av sig till mig. Från dem som är på verksamhetens golv hör jag ofta att förändringarna orsakat problem som antingen otydlig styrning eller extrem centralisering, växande administration, dålig arbetsmiljö. Till det kommer att relationen mellan kyrkoherden och lokala församlingsherdar kan var svåra.
Mats Alvesson, professor och organisationsforskare, har beskrivit problemen med ledarskap i stora organisationer: ”När vi observerat samspel mellan chef och medarbetare kan vi konstatera att det sällan fungerar som det beskrivs i managementpornografisk litteratur eller i offentliga rapporter om akademiskt eller pedagogiskt ledarskap. De så kallade ledarna sysslar mycket med administration och famlar ofta när de skall utöva ledarskap. Det blir ofta magplask. Ofta har man en positiv självbild som inte delas av personalen” (SvD 16/2 2014).
Det är inte så länge sedan som kyrkans och pastoratens organisationsformer var en icke-fråga. Besluten togs lokalt, kyrkoherden var nära och hade del i gudstjänster, diakoni, undervisning och mission. Kyrkan och församlingen var närvarande för dem som sökte henne. Med en större organisation följde långa och långsamma beslutsvägar, medarbetare som kände sig osedda och ohörda.
Andra frågor än ledningsstruktur, centraliseringar och bokningscentraler måste vara viktigare: Vad bygger församling? Hur ska man göra i ungdomsarbetet? Gudstjänstlivet? Själavården? Hur håller man kontakten med församlingsbor och inkultureras församlingen i det lokala samhället? Hur får anställda möjligheter att göra sina uppgifter på ett enkelt och nära sätt? Är kyrkoherdens helikopterperspektiv bättre och sannare än utförarnas gräsklipparperspektiv?
Strukturutredningens titel, Närhet och samverkan, antydde ett underifrånperspektiv. Så blev det inte. I stället för samverkan blev det på många håll centralisering och toppstyrning som gjorde församlingarna maktlösa. Det var inte avsikten med omorganisationen men blev på många håll följden. Därför är det välkommet med en utvärdering och omprövning för att se vad som kan göras bättre. Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration.
Församling byggs lokalt genom närvaro, stabilitet och kontinuitet. Hit hör även enkla och nära beslutsvägar.
Berth Löndahl
kyrkoherde em. och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.