Viktigt med utvärdering och omprövning av storpastoraten

Berth Löndahl kyrkoherde em. och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka
Foto: Mikael M Johansson

Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration

Så har storpastoraten hamnat i fokus – igen. Att saken återkommer gång på gång visar att någonting är grundläggande fel med storpastoraten.

Scenariot är det vanliga. Ledning och administration är positiva medan de som är nära verksamhetsgolvet ofta är mer kritiska. Där hörs trötta röster, ofta uppgivna när det inte hjälper hur högt man än blåser i visselpipan.

För några månader publicerades två artiklar om storpastoraten: ”Rapport från ett storpastorat” av Peter Forsberg, domkyrkokaplan i Västerås (SKT 5/2023), och ”Storpastoratens välmående handlar om relation” av Jonas Lindberg, bitr. kyrkoherde i Uppsala (KT nr 24/2023).

Artiklarna är belysande, skrivna inifrån och uppifrån. De fokuserar mer på ledningsstrukturen än verksamhetsgolvet. I en organisation med flera ledningsnivåer som i storpastoraten strävar en högre nivå att mer försöka lösa problemen en nivå under än själva verksamhetens problem. Ju högre upp desto längre avstånd till den verksamhet som är organisationens syfte. Mellancheferna kan då vara lojala med högsta ledningen och så främja den egna karriären eller hävda verksamhetens behov vilket kanske är sämre för karriären.

Storpastoraten kan ha fördelar som tillräcklig ekonomi för att ha stödfunktioner för cheferna med administrativa frågor, personalärenden, kommunikationsarbete, ekonomihantering, fastighetsfrågor. Det är bra, ändå blir det inte bra.

Ekonomiska besparingar brukar väga tyngst. Men kanske är det tvärtom? En större kansliorganisation med flera ledningsnivåer kräver mer administrativ personal medan verksamhetens utförare inte blivit fler. Alla förstorade organisationer lider av detta.

Gemensamma system för bokningar, kyrkobokföring och en del samordnade verksamheter som i diakonin och konfirmandarbetet kan vara bra. Men nackdelarna är kanske värre? Färre gudstjänster, färre gudstjänstfirare och ökad distans till kyrkan för flertalet. Jämfört med det personliga i att boka en kyrklig handling direkt med en präst är centrala bokningar sämre. Dop är inte som att boka ett bord på en restaurang. Utvärderingar saknas men är kanske på gång?

Eftersom jag är redaktör för SPT (och även ledamot i kyrkostyrelsen) hör många av sig till mig. Från dem som är på verksamhetens golv hör jag ofta att förändringarna orsakat problem som antingen otydlig styrning eller extrem centralisering, växande administration, dålig arbetsmiljö. Till det kommer att relationen mellan kyrkoherden och lokala församlingsherdar kan var svåra.

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare, har beskrivit problemen med ledarskap i stora organisationer: ”När vi observerat samspel mellan chef och medarbetare kan vi konstatera att det sällan fungerar som det beskrivs i managementpornografisk litteratur eller i offentliga rapporter om akademiskt eller pedagogiskt ledarskap. De så kallade ledarna sysslar mycket med administration och famlar ofta när de skall utöva ledarskap. Det blir ofta magplask. Ofta har man en positiv självbild som inte delas av personalen” (SvD 16/2 2014).

Det är inte så länge sedan som kyrkans och pastoratens organisationsformer var en icke-fråga. Besluten togs lokalt, kyrkoherden var nära och hade del i gudstjänster, diakoni, undervisning och mission. Kyrkan och församlingen var närvarande för dem som sökte henne. Med en större organisation följde långa och långsamma beslutsvägar, medarbetare som kände sig osedda och ohörda.

Andra frågor än ledningsstruktur, centraliseringar och bokningscentraler måste vara viktigare: Vad bygger församling? Hur ska man göra i ungdomsarbetet? Gudstjänstlivet? Själavården? Hur håller man kontakten med församlingsbor och inkultureras församlingen i det lokala samhället? Hur får anställda möjligheter att göra sina uppgifter på ett enkelt och nära sätt? Är kyrkoherdens helikopterperspektiv bättre och sannare än utförarnas gräsklipparperspektiv?

Strukturutredningens titel, Närhet och samverkan, antydde ett underifrånperspektiv. Så blev det inte. I stället för samverkan blev det på många håll centralisering och toppstyrning som gjorde församlingarna maktlösa. Det var inte avsikten med omorganisationen men blev på många håll följden. Därför är det välkommet med en utvärdering och omprövning för att se vad som kan göras bättre. Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration.

Församling byggs lokalt genom närvaro, stabilitet och kontinuitet. Hit hör även enkla och nära beslutsvägar.

Berth Löndahl
kyrkoherde em. och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Pastorat

Prenumerera på Nyhetsbrev

14 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Lärjunge
Idealiteten falnar. Hierarkier, flockmentalitet och osynliggöranden bidrar. Till viss del spelar organisationen in, men egentligen handlar det om relationer..En del av oss rycks inte vara av berydelse trots att vi vill intellektuell, teologisk dialog...
Ing-Marie Doshé
Tycker detta var en utmärkt debattartikel som ger stort underlag för att fundera över det egna patoratet.
Carl W
Det är abmärkningsvärt hur Lillö åter har kidnappat debattinlägg gällande Malmö pastorat. Han visar både i inlägget av Löwendahl i januari och nu, inlägget av Löndahl, någon som helst förståelse eller inkännande i fråga om den oro och betänklighet som författarna beskriver. Istället kör han över dem med infallsvinklar som leder bort från ämnet. Han redovisar sedan en massa fakta från diverse undersökningar, men tillämpar tyvärr ej själv detta i sitt sätt att konversera med kollegor...
Larsa Rännar
Vilket bra inlägg som Berth L skrivit! Vi är många Kh som rätt länge efterfrågat utvärdering av pastoratsregleringar som skett de senaste 10 åren. Det finns inte en enda utvärdering men väldigt många rapporter om personal och församlingsmedlemmar som farit illa och även gjort illa. En reflektion är att de församlingar som tidigare verkade inom samfälligheter med både egen Kh och kyrkoråd men gemensam ekonomi etc, för dem verkar det ha blivit ett hyfsad migrering till pastorat. Men det stora dilemmat är att en församling behöver en Kh och ett kyrkoråd med det verkliga budget och verksamhetsansvar som KO fastslår. Ingen eller i a f försvinnande få av mina prästvänner vill bli församlingsherde med 100% ansvar för ledning och 0% chefskap. Det är knappast en lönefråga utan mer en fråga om kyrkosyn och känsla för att vår kyrka aldrig känt till något annat än att varje församling har en Kh.