Kyrkan som koncern utmanande tanke, lyder en rubrik i Kyrkans Tidning  40/07. Har man som jag under många år varit verksam i näringslivet förstår man att det står riktigt illa till i det som ska vara folkets kyrka. Alltmedan det glesnar i kyrkbänkarna ska kyrkans gigantiska överbyggnad uppenbarligen bli ännu större. På kyrkokansliet i Uppsala står runt 300 personer på lönelistan. Till detta kommer ännu fler på stiftskanslierna. Strängnäs och Skara stift har vardera ett femtiotal anställda och Lunds stift närmare sjuttio. Dessutom finns ett stort antal anställda på mer eller mindre fristående kyrkliga inrättningar och institutioner.

På församlingsnivå har vi en ytterst marginell nytta av denna katedralliknande överbyggnad. Vi frågar oss vad alla dessa medarbetare sysslar med. I det kyrkoråd jag tillhör ser vi ytterst få spår av de femtio medarbetarna på stiftskansliet i Strängnäs. Ett sådant spår är dock stiftets tidning som är en reklambroschyr utan journalistiska ambitioner.
Vem tar då ansvar för bristande effektivitet, höga kostnader och bristande stöd till den lokala nivån? Dessvärre medför kyrkans struktur att ingen tar detta ansvar och det är också svårt att utkräva ansvar. Kyrkomötet är ett politiserat organ där partierna styr och ställer, inte minst för att bevaka sina positioner. Kyrkovalen har ett patetiskt lågt valdeltagande, vilket inte hindrar partierna från att krampaktigt hålla fast vid ett system som blivit en oförskämdhet mot kyrkfolket. Dessutom vill man inte ifrågasätta hela den kommunalrättsliga byråkratin från tiden som statskyrka.
Om kyrkan hade vågat ta steget från statskyrka till en fri kyrka hade det kunnat se annorlunda ut. En kyrka organiserad som en förening där medlemmarna samlas till årsmöten. En förening utan den kvarnsten som de politiska partierna utgör. Allt fler församlingar använder i dag en gemensam, opolitisk lista i kyrkovalen. Det fungerar utmärkt och känns befriande. Inte för att de politiska partierna i sig är något ont, men de hör inte hemma i kyrkan.

Med nuvarande strukturer saknar kyrkan utvecklingskraft. Ärkebiskopen är maktlös och bakbunden av de förtroendevalda. De förtroendevalda är bakbundna av varandra i ett system där inget ansvar utkrävs. De anställda sysselsätter varandra i symbios med de förtroendevalda i en aldrig sinande ström av utskott, kommittéer och utredningar.
När Kyrkans Tidning intervjuar en av cheferna på kyrkokansliet om orsakerna till den fortsatta nedgången av antalet gudstjänstbesökare blir svaret att svenskarna blivit mer sekulariserade. Inte ett ord om kyrkans roll i sammanhanget. Det är lättare att projicera än att försöka svara på frågan varför allt färre attraheras av kyrkans verksamhet. Ett intet­sägande svar som dessutom är symtomatiskt för Kyrkans Tidning som har avsagt sig uppdraget att på eget initiativ kritiskt granska och bevaka verksamheten.

Kyrkans överbyggnad har också inslag av överhet och kyrkan bär i sin struktur med sig mycket av forna tiders överhetskultur. Jag begär inte att till exempel biskoparna ska leva som Franciscus. Men nog skulle det vara välgörande om kyrkans främsta ledare också stod i första ledet i arbetet bland samhällets olycksbarn. Nu verkar det i stället vara så att ju högre upp man kommer i den kyrkliga hierarkin desto mer vidlyftiga blir levnadsvanorna. Måste det vara så och vilka konsekvenser får det för trovärdigheten och för kulturen inom kyrkan?

Finns då inget hopp? Knappast från politikerna. På den tiden jag var politiskt aktiv var det med få undantag fjärde klassens politiker som tilldelades uppgiften att vara kyrkopolitiker. Det verkar inte se annorlunda ut i dag.
Dess­­utom sågar man ogärna av den gren man sitter på. Från biskoparna finns heller inget att vänta. De är redan formade av systemet när de tillträder.
Det måste till krafter underifrån som mobiliserar breda lager inom kyrkan för att få till stånd förändringar. I annat fall talar allt för att kroppen fortsätter att förtvina samtidigt som huvudet kommer att framstå som alltmer förvuxet. För egen del kommer den dagen allt närmare då jag lämnar Svenska kyrkan och samtidigt begär att få vara associerad medlem i min församling, till vilken jag gärna betalar en rimlig avgift. Då slipper jag medverka till att göda något som börjar te sig både moraliskt och estetiskt motbjudande.

Sören Larsson