Jag anser att sensationsjournalistik bara bidrar till att öka klyftorna mellan nyandliga rörelser och det övriga samhället. Till kategorin sensationsjournalistik räknar jag dock inte Charlotte Esséns bok "Sektbarn – ett reportage om de utvalda till paradiset". Liselotte Frisk vill göra det till en fråga om religion men problemet är mycket mer komplext än så. Det som författaren i boken försöker belysa är inte i första hand ett religiöst problem utan ett psykologiskt problem. Det tråkiga med Liselotte Frisks recension är att hon avfärdar barn som farit illa med att de är psykiskt instabila och nu i hennes senaste svar "sköra". Då jag under flera år jobbat terapeutiskt med avhoppare från olika totalitära rörelser vill jag först rätta henne på en viktig punkt – de barn som förekommer i boken är enormt starka människor som trots den behandling de utsatts för orkat gå vidare. De "sköra" människorna träffar vi professionella sällan då de har en benägenhet att ta livet av sig.

En del av de här rörelserna utgör också i förlängningen ett demokratiskt problem. Alla nyandliga rörelser är inte totalitära, men en del är det. Alla totalitära rörelser är heller inte uppbyggda kring religion och det är därför problemet i första hand inte är religiöst utan politiskt - det är en fråga om totalitarism. Flera av dessa rörelser, både religiösa och icke-religiösa, erkänner inte den samhälleliga rättvisan, de har sina egna domstolar och de stiftar sina egna lagar, de har klart uttalade politiska ambitioner och de förespråkar ett totalitärt styre.

Nästa punkt jag måste rätta henne på är att hon skriver att det att lämna en religiös övertygelse kan utlösa kriser hos många. Det kan måhända stämma om man bara pratar om människor som lämnar en religiös övertygelse, men människor som lämnar totalitära rörelser drabbas ofta av mycket djupare liggande problem än en kris och för att vara övertydlig - det handlar inte om sköra, instabila eller på annat sätt defekta människor, de är tvärtom ofta mycket starka individer. Med sitt uttalande bagatelliserar hon ett allvarligt problem och bidrar dessvärre till att sprida en uppfattning som gör att den här patientkategorin inte får rätt vård. Hennes uttalanden är i sig inte så allvarliga då hon ger uttryck för en ganska vanlig missuppfattning.

Det som är det beklagliga är att hon utger sig för att vara expert på området, vilket hon definitivt inte är när det gäller de psykologiska aspekterna av det hela. Hon är expert på religiösa frågor och borde vara mer försiktig när hon uttalar sig om sådant som ligger utanför hennes expertområde.
Jag efterlyser därför en också bredare dialog kring den här typen av rörelser där man kan samlas och förutsättningslöst diskutera ämnet utifrån de olika professioner som berörs. Jag skulle gärna ta del av de teologiska frågeställningarna kring detta och jag förutsätter att Liselotte Frisk som god forskare är lika intresserad av att förutsättningslöst ta del av de psykologiska aspekterna. Tillsammans kanske vi kan öka förståelsen för den här typen av rörelser.

Håkan Järvå
legitimerad psykolog