Du ska inte tro att du är nåt bara för att du är nåt

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

”Det ska vara en som inte vill bli biskop”. Den något märkliga meriten lyftes fram på ett prästmöte då lämpliga biskopskandidater skulle föreslås. 

Att inte vilja men ändå bli biskop skulle då vara en garant mot självhävdelse. Du ska inte tro att du är nåt bara för att du är nåt.

För egen del har jag på nära håll övertygats om sanningen i det lakoniska uttrycket ”det är roligare att bli biskop än att vara det”. Under mitran bultar huvudet av krångliga remissvar, överklaganden, tillsynsärenden och trötta stiftsstyrelser.

Och under kåpan bultar hjärtat av personliga tragedier, eget tvivel och lågt självförtroende.

Jag tänker på det när när jag läser Klas Hanssons bok En ekumenisk mötesplats (Artos 2025), om biskopsvigningar ur ett ekumeniskt och liturgiskt perspektiv. Jag påminns om de biskopar jag mött genom åren. Och, faktiskt, kärleken till dem.

Kanske framför allt för att jag tror mig hos några anat den där frågan ”hur hamnade jag här?” när sänglampan släckts efter en dag fylld av visitation och medieuppbåd. Samma fråga som säkert fler än jag ställt sig, trots ett så mycket enklare prästliv. Jag som bara ville bli präst…

Med ledigt språk och intressanta detaljer visar Hansson hur biskopsvigningen förändrats över tid. Så blir berättelsen om biskoparna och deras vigning också en beskrivning av Svenska kyrkans förändrade roll och självbild. 

Boken bidrar till det Ekumeniska året med perspektiv som anknyter till Söderbloms höga ambition med Stockholmsmötet 1925. Biskopsvigningar under 1900-talet och fram till i dag har, genom diplomatisk taktik och ekumenisk strategi, utvecklats till mötesplatser för ekumeniska manifestationer och kontakter.

En biskopsvigning är en för kyrkan ytterst central handling, som pekar längre och djupare än den enskilde biskopens eventuella ­segerkänsla eller osäkerhet efter ett vunnet val. Samtidigt riskerar naturligtvis liturgin, pompan och ståten att uppfattas som världsfrånvänd och mer som en märklighet än som ett mysterium.

Klas Hansson visar, för den som tvivlat, att biskopar också är människor. Någon klagar på att processionerna blivit alldeles för långa och att det blir för mycket trängsel vid handpåläggningen. Andra bråkar offentligt om teologiska tolkningar, någon är sur över att inte bli inbjuden medan en annan trixar med dubbelbokningar för att slippa undan. 

Och jag tänker på biskopen som vantrivdes så i sin mitra att den fick göras om. Och den som frågade de nyprästvigda hur första året varit, och somnade redan efter två minuter. För att inte tala om när kungens bläckpenna fläckade ner gästboken i Uppsala domkyrka och jag tänkte så mycket på att inte säga hej till kungen efteråt så att jag sa hej till kungen efteråt.

”Jag tror inte du egentligen vill bli biskop”, sa en av kandidaterna till mig när jag fanns med i ett biskopsval. Det var nog sant, har jag tänkt flera gånger när allting var över. Men då borde jag ju å andra sidan ha blivit biskop om nu själva oviljan är meriterande.

Svenska kyrkan behöver biskopar som både vill bli och vill vara det. Som med varma hjärtan och teologisk klokhet i all sin mänsklighet tillsammans leder vår kyrka. 

Tack till alla er som gör och gjort det. Och tack Klas Hansson för en välskriven och bildande bok. 

Gunnar Sjöberg