Frågan alla missar med Charlie Kirk

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

Vem var Charlie Kirk innan han kallblodigt sköts till döds under sin debattturné på amerikanska skolor?
Den frågan har vuxit sig större än själva mordet. Några kände till honom även här i Sverige, men de flesta som nu diskuterar hade väl, helt ärligt, ingen aning. TikTok- och X--flöden scrollas nu i jakt på en snabb bild: var han god eller ond? Kristen eller inte? Och därefter: inta position.

Själv fastnade jag i änkan Erikas film dagarna efteråt. Den är hjärtskärande. Hon berättar hur hon förklarat för parets treåriga dotter att ”pappa är på jobbresa med Jesus. Det kommer bli bra.” Men när hon ser framåt hårdnar blicken:

”De ondskefulla som är ansvariga för mordet på min man har ingen aning om vad de gjort. De mördade honom för att han predikade ett budskap av patriotism, tro och Guds… kärlek. Om ni trodde att min mans rörelse var kraftfull förut, har ni ingen aning om elden ni tänt. Gråten av denna änka kommer eka över världen som ett krigsrop. Rörelsen kommer bli starkare, frimodigare och mer högljudd än tidigare.”

Sedan uppmanar hon olika grupper att ansluta sig via rörelsens hemsidor.

Det är enkelt att hitta klipp där Kirk framstår som en empatilös rasist, helt dränkt i MAGA-kulturen. Men lika lätt att hitta klipp där han verkar sympatisk och villig att försvara det öppna samtalet. Farligt nog kan båda bilderna vara sanna samtidigt.

Och här är saken många missar: knappt hade mannen Charlie Kirk dödförklarats innan symbolen Charlie Kirk återuppstod. Han blev snabbt ett namn i det pågående kriget om narrativet – kulturkriget.

För å ena sidan blir han en fiende som måste bekämpas. För den andra en martyr värd att kämpa för. Dö för – och döda för.

Frågan vi behöver ställa oss nu är alltså inte vem han var innan sin död, utan snarare: Vem blir Charlie Kirk efter sin död? När han själv inte längre är kvar för att svara på frågan.

När vicepresident JD Vance gästledde första avsnittet av The Charlie Kirk Show efter mordet, uppmanade han människor att rapportera alla som ”firade” Kirks död till sina arbetsgivare.

Om det var det fria ordet och tyckandet som Kirk förespråkade, är det en märklig hyllning att hedra honom med uppmaningar till angiveri.

Nästa steg kom när Jimmy Kimmel Show lades på is på obestämd tid, sedan Kimmel indikerat att mördaren, Tyler Robinson, kunde ha varit MAGA-supporter och att Trumpadministrationen nu gör allt för att dölja det. 

Det är kanske ett slitet uttryck, men här anar man ett sluttande plan. Om Kirks engagemang verkligen växte ur frustrationen över att hans sätt att se på världen trycktes ner, är det en ödets ironi att han nu blivit en symbol för att begränsa den politiska diskussionen.

Den som kritiserar dödshyllningar gör rätt. Våld föder våld föder våld – och till slut föder det bara död.

Men om myndigheterna markerar att något annat än den officiella ”Kirkbilden” ska leda till avstängningar och rädsla, blir det viktigare än någonsin att försvara den andra principen: att det avgörande han i så fall bidrog med var idén om den enskilda människans rätt att uttrycka sig – även när det är galet.

Och samtidigt tåla att kritiseras för det, ibland hårt.

Idén att ”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”, som Voltaire i och för sig felaktigt brukar tillskrivas, känns återigen obehagligt aktuell.

Just nu går inte bara USA utan stora delar av världen i en annan riktning: där åsikter inte bara avvisas och människor cancelleras, utan där också åsiktsbärarens liv blir mindre värt.

För människan Charlie Kirks skull – och för alla andra liv som spills just nu – finns bara en väg: älska dina fiender, be för den som förföljer dig.

Och för Guds skull, med Lalehs ord i Samuel:
”Don’t compare the worst in them, with the best in you.”

Vi behöver inte ännu ett krigsrop därute.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se