Viktigt att Svenska kyrkan har lärt sig av historien

Jonas Eek Opinionschef

En Expo-rapport studerar extrema gruppers påverkan på Svenska kyrkan. Krafter på yttersta högerkanten är intressanta då de aktivt söker sig till kyrkan och samtidigt ser kyrkan som ideologisk fiende. Nu finns de i kyrkomötet och det är dags att lära av historien.

Det faktum att Alternativ för Sverige (AFS) tog mandat i kommande kyrkomöte innebär att Svenska kyrkan gör klokt i att fundera över vad denna närvaro kan tänkas innebära framgent. Passande nog presenterades rapporten ”Extrema gruppers påverkan” i veckan. Det är det stiftsövergripande programmet Social hållbarhet – fokus Tillit och Demokrati, som syftar till att ge kyrkans församlingar kunskap om tillit- och demokratifrågor, som har uppdragit åt Expo att undersöka hur ytterhögern gör anspråk på kristendom och kristna värden.

Expo beskriver sig som en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse som arbetar för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Rapportens fokus ligger följaktligen på grupper på högerflanken – AFS, men även Sverigedemokraterna (SD) – och hur de kan tänkas påverka Svenska kyrkan. Dessa aktörer är intressanta, inte minst då de aktivt söker sig till Svenska kyrkan genom att ställa upp i kyrkovalet och samtidigt ser kyrkan som en ideologisk fiende eller motpart.

Expo tecknar en omvärldsanalys utifrån sex trender: konservatismens återkomst, sociokulturella frågor på agendan, kulturkampen, konspirationstänkandet ökar, polarisering och misstro, samt eroderat stöd för mänskliga rättigheter. Dessa trender underblåser högerradikala gruppers mobilisering, vilket i sig innebär utmaningar för Svenska kyrkan som organisation.

Enligt rapporten nyttjar ytterhögern Svenska kyrkan på framför allt tre sätt: beskyllningar om den så kallade ”PK-kyrkan”; en nostalgisk berättelse om en förlorad guldålder som man önskar väcka till liv – det var bättre förr på barnen i Bullerbyns tid; dessutom ser man Svenska kyrkan som kulturbärare och motpol till islam och den påstådda islamisering som pågår.

Dessa aktörer är intressanta, inte minst då de aktivt söker sig till Svenska kyrkan genom att ställa upp i kyrkovalet och samtidigt ser kyrkan som en ideologisk fiende

Hur viktig är då kristendomen för ytterhögern och deras medlemmar? Handlar intresset för kyrkovalet om ett genuint engagemang eller är det främst ett strategiskt vägval? Det är naturligtvis svårt att ge ett heltäckande svar på sådana frågor. Rapporten fäster uppmärksamheten på tidigare undersökningar om väljarsympatier som visat att stödet för SD är lägre bland aktiva kristna än bland befolkningen i stort. Mer än hälften av SD:s väljare säger sig inte tro på en gud.

Endast bland Vänsterpartiets sympatisörer är den andelen större. Samtidigt tycker SD:s väljare att det är viktigt att Sverige är ”ett kristet land och att det är kristendomen som är normen”. Här är det bara Kristdemokraterna som har en större andel väljare som håller med om det påståendet, men dessa väljare tror ju i betydligt högre grad på Gud. För SD tycks alltså kristendom inte i första hand handla om personlig tro, utan om värderingar och kultur. Det ligger nära till hands att anta att AFS har liknande ingångar.

En intressant slutsats i rapporten är att ytterhögern tenderar att använda historien, inte för att förstå det förflutna, utan för att göra politiska poänger. Det är de knappast ensamma om. En av mänsklighetens tragedier är människans tendens att glömma det förflutna och därför göra om historiska misstag, men också att endast minnas det man vill eller det som passar de egna berättelserna.

Här borde det också finnas rum för kyrklig självkritik. Vilka lärdomar drar kyrkan av förra gången ett högerkantsparti kom in i kyrkopolitiken i och med att SD kom in i kyrkomötet 2001? Då lär partiets representanter helt ha stängts ute från arbetet. En hållning som visade sig vara strategiskt kontraproduktiv.

Eftersom SD:s representanter inte alls togs i anspråk kunde de lugnt arbeta vidare med allmänpolitiska spörsmål: på tid, i lokaler och med arvode från Svenska kyrkans kyrkomöte. Men också på ett mänskligt plan kan en sådan strategi ifrågasättas. Upplevelsen av utanförskap och exkludering, som ofta närs i ytterlighetskretsar, minskar knappast om man inte bjuds in. Det blir också svårt att kunna påverka de nyvalda ledamöterna i någon som helst riktning. Om man tror på dialog och samtal som pedagogisk metod – vilket Svenska kyrkan gör bland annat i arbetet med konfirmander och religionsdialog – är möte, samtal och debatt alltid att föredra framför tystnad och utestängning. Det borde gälla också kyrkomötets nomineringsgrupper.

Men är inte detta ett sätt att ta in extremister i värmen? Kanske det, men vad är alternativet. Och ytterst är det ju Svenska kyrkans valsystem som tagit dem i båten och då gäller det för kyrkan att ro båten iland.