Kyrkans personal behöver föra fler samtal om tron

Det var i samtalet med Caroline Klintborg i Vox populi om Jesustrenden, som det slog mig. Varningarna från Klintborgs tidigare studier, om att personal i Svenska kyrkan inte talar tror med varandra, har väl aldrig fått något svar?

Trots att de fick ganska mycket uppmärksamhet runt 2023 och vid tiden för releasen av Klintborgs bok ”Var är Jesus – unga röster om konfirmandundervisning”, har en uppföljning aldrig gjorts. Mig veterligen i alla fall.

Och är inte det märkligt? Om Svenska kyrkan också ska vara en gemenskap för troende människor borde det vara självklart att tron inte bara får finnas, utan också höras. Att den diskuteras, prövas och delas öppet bland dem som bär kyrkan i vardagen.

För annars händer något annat. När unga människor börjar ställa frågor - som nu, i spåren av Jesustrenden - finns det risk att ingen riktigt vet vad man ska svara. Istället hänvisas de, måhända ofrivilligt, till internet som den stora teologiska källan. En källa i vars djup det simmar idéer som inte nödvändigtvis har mycket med Svenska kyrkans tradition att göra.

För den som möter en påläst konfirmand kan det dessutom bli en obekväm upptäckt att man själv inte riktigt vet varför man står där man står teologiskt.

Och det gäller inte bara präster och diakoner. Varje anställd i Svenska kyrkan representerar något större. Då behövs också ett minimum av teologisk trygghet – en känsla av att man kan de grundläggande idéerna och vågar reflektera över dem.

Min övertygelse är att unga såväl som äldre nykyrkliga inte väntar sig glasklara svar, men åtminstone en grundläggande förståelse för nyfikenheten, och en vilja till samtal.

Kanske är det därför inte en dum idé att avsätta åtminstone en timme i veckan för personalen att tala tro, reflektera över kyrkans bekännelse och växa i sin egen förståelse av densamma.

Att se varandra förutom som kollegor, också som ständiga med-katekumener, i brist på mer korrekt teologiskt uttryck.

Jag kastar ut det förslaget och hoppas att någon nappar. För tänk om just detta – att tala tro och liv med varandra – skulle kunna bli ett signum för dem som arbetar i Svenska kyrkan.

En usp för den som arbetar i kyrkan.

Att både få tid för att be och arbeta, för att tala med en historiskt ganska framgångsrik kyrklig tanke.

Se det som friskvård för både personal och besökare, om inte annat!