Stå upp för de svenska judarna

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

Det är den 7 oktober. Ett datum som redan känns som ett eko av 11 september – en dag som delar tiden i ett före och ett efter.

Hamas vidriga attack på civila israeler, unga som gamla, i kibbutzer och små samhällen, var den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Ett nationellt trauma som har fått konflikten mellan Israel och Palestina att trissas upp till ett nästan apokalyptiskt läge. Vad finns ens kvar i Gaza när dammet lagt sig?

Hur många som har dött i det efterföljande kriget är svårt att greppa. Utländska journalister har inte tillträde till Gaza, och medier tvingas ofta luta sig mot uppgifter från det Hamasstyrda hälsoministeriet – siffror som är svåra att kontrollera. Propaganda mot propaganda är vår tids krigföring, och sanningen är alltid det första offret. 

Kriget kommer behöva granskas hårt när, och om, det tar slut. Men det här är inte en text om Israel–Palestina-konflikten. Det handlar just om att allt som berör judiskt liv i Sverige, kanske det mesta, inte alls har med den att göra.

I år firar vi 250 år av judiskt liv i Sverige. Jag är stolt över en minoritet som har betytt så mycket för vårt land – kulturellt, ekonomiskt, andligt. Och jag lider med dem när de tvingas klä skott för något de inte har med att göra.
Svenska judar är svenskar. Ofta i flera generationer. En del kanske till och med räknar sina släktled ner till Aron Isaac, den första bosatta juden i Sverige. 

De har valt att leva här, att stanna här, att inte flytta till Israel. Trots att många under åren också gjort just det.

Jag kan förstå det. Idag hör jag judiska röster som säger att de för första gången på allvar funderar på om Israel är det enda stället där en jude kan känna sig trygg. I Sverige, år 2025, vågar man inte bära Davidsstjärnan runt halsen. I vissa områden berättar man inte om sin bakgrund av rädsla för trakasserier eller våld.

Det finns en inte obefogad rädsla att det som hände för bara någon vecka i Manchester, med attack mot stadens synagoga mitt under gudstjänst, kan hända också här.

I veckan intervjuade jag Paulina Sokolow, kulturredaktör på Flamman. Hon är långt ifrån någon anhängare av den israeliska regeringen, tvärtom. Hon är en aktiv del av den judiska grupp som deltar i protester för Palestinas sak.

Men hon ser samma sak som många andra: hur den palestinarörelse hon sympatiserar med ibland låter antisemitismen smyga in bakvägen. Hon har hört talare som pratar om ”Aronar” som det gemensamma onda, talare som insinuerar att ”judarna har dödandet i sina gener” – gamla myter i ny förpackning. Få ser igenom eller säger emot.

Jag tänker på när jag för något år sedan besökte Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet.
För att komma in till Bajit, det judiska kulturhuset i Stockholm, passerade jag tungt beväpnad polis och säkerhetskontroll.
Inne i huset gick barn i skolan, det fanns ett bibliotek – och en liten synagoga som gungade av bönens karaktäristiska rörelser.

Så. Kan. Vi. Inte. Ha. Det.

Judar har funnits i Sverige i två och ett halvt sekel. Ur deras led hittar vi författare, förläggare, tidningsmän – och till och med en biskop (!). men de allra flesta är bara vanliga människor, svenskar, som bara lever sina liv, precis som du och jag. Några är religiösa, andra inte. De är en lika diversifierad grupp som vilken som helst.

Det som förenar är att den svenska och judiska identiteten hänger samman för dem.

Den 7 oktober borde därför inte bara påminna om ondskan där borta – utan också om vårt ansvar här.
För även den som är så Israel-kritisk det bara går, borde kunna se det självklara: om vi inte vill att varje jude ska känna sig tvingad till Israel, måste vi skapa ett Sverige där människor med judisk identitet kan leva öppet. Tryggt, stolt, utan att gömma sig.

Aron Verständig skrev förresten på Facebook att minnesstunden för 7 oktober skjuts upp till den 16 oktober. Firandet av Sukkot får gå före – en högtid som handlar om tacksamhet. Om att se det man har och vårda det.

Låt oss ta rygg på den tacksamheten.

Jag är tacksam för våra svenska judar, för deras närvaro, för vad de bidragit med – och fortfarande bidrar med – till vårt land.
Och de ska aldrig behöva klä skott för att andra inte kan skilja på Israel-kritik och antisemitism.

Att utbilda oss, och säga ifrån om något sådant, är det minsta vi kan kräva av oss själva - och för en av Sveriges äldsta minoriteters skull. 

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se