Hopp för kvinnor - men schism att vänta

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

Även om det på många sätt var väntat, är det också en bomb att den anglikanska kyrkan i praktiken nu slopar kön som hinder för att inneha kyrkans högsta post. Dame Sarah Mullally blir den första kvinnliga ärkebiskopen av Canterbury på över 1 400 år som position.

Mullally har under lång tid varit en stark progressiv röst inom kyrkan, och arbetat för bland annat öppningar för samkönade äktenskap och en tydligare roll för mångfald i kyrkan – inte minst bland ledarskapet.

Den anglikanska kyrkan i England bryter ny mark, men riskerar samtidigt att bryta med gamla stigar. En av de stora utmaningarna lär nämligen bli hennes internationella roll som anglikanernas primus inter pares (förste bland jämlika anglikanska biskopar).

I den nigerianska anglikanska kyrkan, som ofta nämns som den med störst medlemstal bland anglikaner, har man länge haft haft svårt att identifiera sig med teologiska vindar i väst. Tydligast har det synts i sexualfrågor och sådant som kvinnlig ordination.

Sedan i somras fördjupades konflikten mellan den nigerianska kyrkan och den brittiska “moderkyrkan” ytterligare efter tillsättningen av den lesbiska biskopen Cherry Vann som ärkebiskop i Wales.

I ett öppet brev anklagade man tillsättningen för att vara dekadent, fördömde biskopsvalet och förklarade att man vägrade erkänna det som giltigt.

Hittills har den nigerianska anglikanska kyrkan inte offentligt reagerat på det engelska ärkebiskopsvalet, men det är ett faktum att Dame Sarah aldrig ens skulle kunna bli prästvigd i Nigeria. Där tillåts kvinnor bli diakoner – men inte präster eller biskopar – enligt kyrkans praxis.

Men konsensus är inte total. Den tidigare nigerianske ärkebiskopen Maxwell Anikwenwa har uttalat sig om att det egentligen inte finns några teologiska hinder mot att ordinera kvinnliga präster.

I andra afrikanska länder med stor anglikansk befolkning, till exempel Uganda, finns också kvinnliga präster sedan tidigt 1980-tal.

Att afrikanska kyrkor inte ändrar uppfattning är alltså ingen naturlag. Men precis som för lutheraner, metodister och andra internationella samfund som över tid svängt i moraliska frågor gäller det att visa både uthållighet och kulturell generositet.

Detsamma kan för övrigt sägas i svensk-kyrklig kontext, inte minst sedan den knackiga relationen till Mekane Yesus-rörelsen i Etiopien återigen uppmärksammats.

Det måste alltså sägas att en allt tydligare diskrepans mellan äldre missionsområden i väst och de nya i det globala syd råder.

Just därför kommer Sarah Mullally ha en oerhört viktig roll – inte bara på hemmaplan utan också i global kontext – att visa en väg för kvinnor som upplever kall från Gud. Men också att som ärkebiskop av Canterbury föra de svåra samtalen och vara inlyssnande mot de kyrkor som räds vad man upplever som sekularisering i västliga kyrkor.

I värsta fall blir detta ett brott i den anglikanska kyrkan. Men i bästa fall kan de teologiska skillnaderna bli en möjlighet för djupare samtal - och ett framsteg för kvinnans ställning på många platser i den anglikanska världen.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se