Att förbjuda åsikter och religiösa idéer är en farlig väg

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

Omvändelseterapi kan snart kriminaliseras. Och jag kan inte begripa att inte fler protesterar. Att inte fler säger att även om de inte delar åsikten att homo­sexualitet är något en person kan omvändas från, är de beredda att kämpa för rätten att ha vilken religiös uppfattning man vill. 

Men sedan regeringen i slutet av maj lyfte in frågan i paketet kring särskilda ”straffbestämmelser för psykiskt våld (utkast till lagrådsremiss)” har det varit tyst. Lika tyst som det varit sedan förbud mot omvändelseterapi presenterades som en del av Tidöavtalet – alltså det dokument som ligger till grund för vad regeringen (och stödparti) ska genomföra under mandatperioden. 

Det är inte så att förslagen saknar nyanser. Det står till exempel tydligt att det handlar om omvändelse under tvång och hot. 

Men hur ska det definieras – utan att det begränsar religionsfriheten?

Föreställ dig en ung kvinna som söker sig till kyrkan för att hon är osäker på sin sexualitet. Hon pratar med en pastor eller präst som hänvisar till att Bibeln talar om homosexualitet som synd, men att alla människor är älskade och att bön hjälper.

Kvinnan fortsätter att träffa ­företrädaren för kyrkan som nu ­föreslår bibelstudier och gemensam bön för att komma närmare ”Guds plan”.

Tiden går och kvinnan får förslaget att ansluta till en grupp med andra kvinnor i liknande situation. Det gör hon. Kvinnorna berättar att de med Guds hjälp har ”lämnat homosexualitet”. Ingen tvingar, men grupptrycket är stort. 

Månader passerar och kvinnan upplever ingen förändring, men märker att de som varit hennes vänner sluter sig. Ledaren insinuerar att hon skadar gruppens gemenskap och konstaterar snart att hon inte längre kan besöka gruppen om hon inte tar ett beslut.

Som sista åtgärd erbjuds kvinnan en isolerad ”retreat”. Där kommer en grupp människor att hjälpa henne ”be ut” hennes läggning tills den försvunnit.

Var går gränsen? Alla ser att den är passerad i det sista momentet, många tycker nog att den passerats långt före det. Men när? Hur ska juridiken förhålla sig? Föreställ dig att en familj gör samma sak med sitt barn, utifrån att de vill sitt ”barns bästa”. Många har berättat om att just kärleksfulla familjemedlemmar försökt driva ut ”onda andar”, eftersom alla levt i tron att läggningen inte finns. Borde dessa föräldrar kriminaliseras?

I Sverige har vi historiskt valt att genomdriva förändring via normer och kultur, inte genom förbud. Trots att vi förstått att åsikter skadar, har vi också insett att ett samhälle som förbjuder vissa typer av tankar och religioner är ett samhälle som inte är fritt. Så vi använder incitament: villkorar ekonomiskt stöd så enbart verksamheter som respekterar mänskliga rättigheter, inklusive läggning, kan bli mottagare. 

Att förbjuda åsikter, uppfattningar och religiösa idéer är en farlig väg mot ett kontrollsamhälle. Vad får sägas i predikstolen? Förstår kvinnor sitt eget bästa om de bär slöja? Om de fastar? 

Statens uppdrag är att skydda oss från övergrepp, men inte från idéer.

Det svåra nu är att det kräver att vi försvarar det vi föraktar, eftersom vi annars överger principen om att frihet också innebär rätten att ha fel. 

Det går inte att straffa människor bort från okunskap.

Emanuel Karlsten,
journalist, föreläsare och krönikör