Allt är bara ett teologiskt inbördeskrig

Det är lätt att tro att vi lämnat teologin bakom oss. Att vi numera bråkar om ekonomi, identitet, klimat, AI. Men jag vill påstå motsatsen: de hetaste konflikterna i vår tid är inte post-kristna. De är teologiska inbördeskrig.

Tanken slår mig när jag följer några av veckans punkter på Almedalsprogrammet 2025. 

Vi för krig om värdighet, frihet, skuld, nåd – men med nya ord. Ibland märks det knappt. Vi säger ”värdegrund” i stället för "etik", ”empowerment” i stället för ”försoning”. Vi talar om ”de goda” och ”de onda” i moraliska termer som lika gärna kunde komma ur ett predikande Paulus, bara utan kors.

Det pågår ett förtryckt teologiskt drama i nästan varje debatt:

När vi diskuterar könsidentitet talar vi, ofta omedvetet, om vad det innebär att vara skapad – och om vi alls är det.

När vi debatterar AI och maskinintelligens, rör vi oss farligt nära frågan: Vad är människan? Vad är det oförklarligt heliga i henne som inte kan imiteras?

När vi bråkar om klimatet, handlar det inte bara om koldioxid, utan om förvaltarskap, skuld och frälsning – och vad som ska rädda oss.

När vi diskuterar yttrandefrihet, censur och kulturkrig är det egentligen sanningens status som stridsfråga: finns en sanning som vi måste böja oss inför, eller är det makt som definierar verkligheten?

Bakom varje samtida konflikt skymtar konturerna av ett äldre gräl – mellan Augustinus och Pelagius, mellan Luther och Erasmus, mellan modernitetens barn och dess bortträngda föräldrar. 

Historikern Tom Holland, författare till den de senaste åren omtalade boken om västvärldens kristna historia, Dominion, måste ges rätt: vi är som guldfiskar simmandes runt i kristet vatten - och våra mest sekulära uppgörelser är ofta bara omskrivna teologiska debatter. 

Svensken tror sig ha lämnat Gud – och så det teologiska språket. Och inte bara svensken för den delen. Stora delar av västvärlden verkar lida av samma fantomsmärtsförhållande till teologin. Sanningen är inte att vi kastat bort den teologiska diskussionen, utan bara att vi klätt den i ett nytt språk.

Kanske är det just därför kyrkan fortfarande har en plats att fylla – inte som en nostalgisk kuliss, utan som en av få platser där dessa frågor fortfarande ställs i sitt rätta ljus. Där man inte skäms för att tala om skuld, nåd, ont och gott – men också om att vi behöver mer än bara maktanalys och algoritmer för att leva.

För om vi inte förstår att det vi strider om egentligen är teologi, kommer vi att fortsätta föra inbördeskrig utan slut, utan nåd – och utan frälsning.

Fler måste nog bara inse att de är mer kristna än de vet om.