Hur långt är vi beredda att gå för att vinna gillande?

Kyrkans Tidning fick inte intervjua författaren, ­komikern och P3-profilen Nanna Olasdotter Hallberg i Storkyrkan. Anledningen är Olasdotter Hallbergs debutroman Syndernas förlåtelse, baserad på hennes egna upplevelser som kyrkvaktmästare, som utspelar sig just i Storkyrkan. Det är en satir över Svenska kyrkan av i dag, som slutar med att en demon släpps lös i kyrkan och de anställda har ­orgier i sakristian.

Kyrkoherde Jonas Eek säger till Kyrkans Tidning att beslutet att porta pressuppbådet (men inte, märk väl, Olasdotter Hallberg själv!) är taget av själavårdande skäl. Det ligger inte i församlingens eller personalens intresse att kyrkorummet upplåts som marknads­föringskanal åt Olasdotter Hallberg, förklarar han.

Och han har helt rätt.

Uppmärksamheten kring Nanna Olasdotter Hallberg – vars bok recenserats brett, till och med i Dagen – visar på en tendens inom svensk kristendom som vi behöver vara på vår vakt mot. Nämligen den översvallande tacksamheten så fort någon ”utifrån” nämner oss eller visar intresse för vår verksamhet. Genast bjuds de in till samtal, poddar, församlingskvällar och festivaler; vad de faktiskt säger om kyrkan eller Gud tycks spela mindre roll.

Det gör mig lite fundersam. Men jag förstår varför det sker. Länge var det ganska töntigt att vara kristen. Det är det inte längre. Under det senaste decenniet har svenskars intresse för religion ökat, och fler och fler kristna röster märks i debatten. Kändisar konverterar till katolicismen och är öppna med sin tro. Guds existens debatteras i tv på bästa sändningstid. Plötsligt får vi vara med, vi som brukade stå och hänga i skolgårdens utkanter. Men till vilket pris? Hur långt är vi beredda att gå för att vinna omgivningens acceptans och gillande?

Svenska kyrkan har dessutom behövt tampas med sådant i högre utsträckning än exempelvis frikyrkor, av den enkla anledning att Svenska kyrkan är en folkkyrka med ett stort antal medlemmar som inte är vare sig troende eller praktiserande, men som vill vara med ändå. Då och då vill somliga av dem använda kyrkorummet som festlokal eller samlingsplats – man ska ha skolavslutning i kyrkan, men prästen får inte prata om Gud. Kyrkan erbjuder skönhet och tradition, men allt det där om Jesus, synd, nåd och förlåtelse – nja. Kan ni inte tona ner det?

Absolut inte, måste svaret bli.

Samtidigt vill vi förstås vara inbjudande och öppna – Jesus sade ju trots allt ”kom och se” och skickade aldrig iväg de som var nyfikna, även om de var besvärliga. Om vi inte får in folk genom dörren, hur ska de då få en chans att se vad vi gör och vad vi har att erbjuda?

Men även en sådan inbjudan behöver ha vissa förbehåll, eller hur vi ska uttrycka det. Om jag bjuder hem någon på middag förväntar jag mig att han tar av sig skorna och inte kastar tallrikar eller förolämpar värden. Sedan kan vi gärna ha livliga diskussioner vid middagsbordet, men det måste finnas ett slags grundläggande uppriktighet och nyfikenhet.

Jag säger nu inte att Nanna Olasdotter Hallberg saknar uppriktighet och nyfikenhet – det vet jag ingenting om – men jag menar att Jonas Eeks ställningstagande var mycket uppfriskande och visade på en ryggrad och identitet som jag tror är viktig för kyrkan i stort. Tack för det.

Josefin de Gregorio,
författare och kulturskribent