(Nästan) ingen bryr sig om kyrkopolitik

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv. 

Missförstå mig rätt: jag bryr mig verkligen om kyrkopolitik. Det är viktigt, nödvändigt till och med, att en organisation som kyrkan samtalar, diskuterar och fattar beslut på alla nivåer. Det är där vi formar strukturerna som bär vår gemenskap och vår tro.

Min poäng är inte att kyrkopolitiken är oviktig. Tvärtom. Men den engagerar i praktiken ganska få - mest de som är direkt inblandade: kyrkopolitiker, anställda, aktiva församlingsmedlemmar. För oss som följer det - som journalister - är det både spännande, engagerande och ibland dramatiskt. Men för många utanför kyrkans väggar är det ofta svårt att förstå vad det handlar om. 

Jag säger inte detta för att provocera, utan för att vi ibland riskerar att fastna i ett internt samtal som inte når ut. Och för att jag råkar leva i flera olika bubblor simultant. När det blir navelskådande - när våra egna interna frågor tar all plats – riskerar vi att glömma vad som är kyrkans egentliga ärende: att utföra diakoni och inbjuda till tro, gemenskap och ett möte med den levande Guden.

Den som har svårt att ta sig till en kyrkbänk funderar kanske mer över hur man kan tro på en himmelsfärd än över om kaffet är ekologiskt. Kanske mer på varför Jesus behövde dö för något så till synes abstrakt som synd, än på om personalstyrkan är exakt 50/50 i könsfördelning. Den som ändå tar sig dit, kanske på om det finns någon präst att samtala med en livskris om, snarare än om Jesus är sosse. Om Gud finns snarare än om skogen ger tillräcklig avkastning.

Det betyder inte att de senare frågorna saknar betydelse – de rör rättvisa, ansvar och vår omsorg om skapelsen. Men de får sin djupaste mening när de bärs av kyrkans andliga centrum, inte när centrum förpassas till periferin.

Vi blandar ofta ihop våra interna diskussioner med det externa uppdraget. Och då riskerar vi att människor vänder i dörren innan de ens fått upptäcka den skatt som kyrkan bär på.

Det här är inte en fråga endast för anställda i kyrkan, utan för hela organisationen.

Jag är också orolig för polariseringen den politiserade samtiden spiller över på kyrkan. Att vi bygger läger av rätt- och feltroende. Att samtalet tystnar och ersätts av misstänksamhet. Jag ser det i debatten om de "unga männen", men också i den lågintensiva konfliktlinjen mellan mer konservativa och mer liberala kyrkliga röster.

Men kyrkan är i sin kärna inte en politisk hållning. Inte heller en samling uppfattningar. Den är en andlig gemenskap där vi – olika som vi är – får treva tillsammans mot tro, hopp och kärlek. Där vi bjuds in till den transcendente Gudens närvaro.

Min oro är att vår längtan efter enhet ibland slutar i kontroll. Och att kontrollen i sin tur skapar splittring. Precis som Thomas Merton skriver i Vägen till kontemplation:

”Så länge vi befinner oss på jorden kommer den kärlek som förenar oss att utsätta oss för lidande just genom relationerna med varandra, för den här kärleken syftar till att återställa den lemlästade kroppen. 

Inte ens de heliga kan leva tillsammans med andra heliga här på jorden utan viss vända, utan viss smärta på grund av det som skiljer dem åt. Det finns två saker som människor kan göra åt splittringens smärta. De kan älska, eller de kan hata.”

Det är detta som krävs av oss nu: att älska vår nästa. Att bjuda in. Att se både den inre strukturen och det yttre uppdraget – och låta båda genomsyras av nåden.

Har du hört det förut?