Rubriken vid ärkebiskopen fel - men ändå rätt

Den stora bilden på ärkebiskop Martin Modéus på omslaget till Chef – fackförbundet Ledarnas tidning – flankeras av en rubrik som får en att haja till:

"Arbetsmiljö: Fyra av tio chefer saknar stöd uppifrån."

Man hinner tänka att vi får hoppas att det inte gäller ärkebiskopen. Sedan drar tanken snabbt vidare till rapporten från Malmö universitet som presenterades i våras, på uppdrag av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, Skao.

Den visade att kyrkoherdar i Svenska kyrkan, paradoxalt nog, är både mobbade arbetsledare och nöjda själasörjare. Undersökningen – med 365 svarande kyrkoherdar – pekar ut en chefskår som ofta upplever sig stå ensam i sitt uppdrag. Hela 19,5 procent har varit utsatta för digitala kränkningar, och 15,1 procent har upplevt mobbning. För kvinnor är siffrorna ännu högre. Över hälften har utsatts för skvaller eller förtal.

Men Chef-rubriken visade sig inte syfta på Svenska kyrkan alls – utan gällde det svenska näringslivet i stort. En annan rubrik, tryckt under Modéus: "Ombyggnad pågår", var tydligen ämnad honom. 

Kombinationen av rubrikerna fångar dock något väsentligt om det andliga ledarskapet just nu. För samtidigt Svenska kyrkan genomgår en monumental förändring i övergången att bli en kyrka bland andra med färre medlemmar och allt tuffare ekonomi, ökar förväntningarna på kyrkoherdarna: att hålla ihop personalgrupper, ekonomi, liturgi, fastighetsförvaltning, församlingsutveckling – och sin egen tro.

Det är en frontalkrock mellan kallelse och chefsuppdrag. Och den är inte längre osynlig. I Skao-rapporten framgår att kyrkoherdar sticker ut negativt jämfört med andra chefer när det gäller kvantitativa och emotionella krav, balans mellan arbete och privatliv, och självskattad hälsa.

Samtidigt är bilden långt ifrån entydig. Nästan åtta av tio upplever att de lever i sitt kall. De uppfattar arbetet som meningsfullt och förutsägbart. De är engagerade. De älskar sitt uppdrag – men sliter för att överleva det.

Är det så att Svenska kyrkan organiserar kallelsen tills den kvävs?

Vi bär en teologi som talar om nåd, men vi har byggt chefsroller som andas kontroll, ensamhet och dokumentationskrav.

Och vad det gäller det där med stöd uppifrån – så verkar stödet från Gud i alla fall fungera hyggligt. Det mänskliga stödet? Mer varierat. Kyrkorådets ordförande, som i praktiken är kyrkoherdens närmaste arbetsgivarrepresentant, blir ofta en nyckelfigur. Men det stödet är – enligt rapporten – ojämnt fördelat och ofta beroende av personkemi snarare än struktur. Det finns inget systematiskt ledarstöd.

Inte heller stödet underifrån fungerar alltid. Många kyrkoherdar saknar avlastning, vilket leder till att de fastnar i arbetsuppgifter som ligger långt ifrån det teologiska eller andliga ledarskapet. Mentorskap och arbetshandledning fungerar visserligen bättre i större städer, men brister på landsbygden.

Och är det då konstigt att det uppstår konflikter – att personal inte känner sig sedda av en överarbetad chef som har svårt att prioritera bland yttre och inre krav?

Det är just här som rubriken ”Ombyggnad pågår” blir relevant på riktigt. För i kyrkans pågående omställning är frågan om ledarskap och chefskultur avgörande.

Vi måste våga tala om hur det faktiskt ser ut. För när bristande struktur, otydliga roller och svagt ledningsstöd leder till mobbning – då är det inte bara ett arbetsmiljöproblem. Då är det ett teologiskt misslyckande.

Allting kokar ner till två enkla men svåra saker:

• Svenska kyrkan är inte en vanlig organisation – den finns till för något större än sin egen framgång.
  
• Men Svenska kyrkans organisation fungerar som vilken annan organisation som helst – där människor behöver stöd, struktur och trygga ramar för att orka.

Fyra av tio chefer i näringslivet uppger alltså att de saknar stöd uppifrån. Då borde Svenska kyrkan borde ligga före – inte efter. Kyrkan är ju inte bara arbetsgivare. Vi är bärare av hopp, relationer, helighet.

I den ombyggnad som nu pågår borde därför en djupgående genomlysning av det kyrkliga ledarskapet initieras. En som vågar ompröva strukturer. Som lyssnar på erfarenheterna från kyrkoherdarna – inte bara i utvärderingar, utan i kyrkopolitiskt arbete.

Som ställer sig frågan om kyrkan erbjuder rätt utvecklingsmöjlighter för kyrkans anställda, vilka uppgifter en kyrkoherde egentligen ska behöva ha och vad som är viktigast: tradition och hierarki eller kompetens och meningsfullhet.

Först då kan vi bygga en kyrka där både kyrkoherde, anställd och församlingsbo får växa som människor – och blomma i sitt kall.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se
Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.