Strängare straff är ­kanske inte enda vägen att gå

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

Vi är nog många som har svårt att greppa Brottsförebyggande rådets senaste rapport att antalet misstänkta för dödligt våld under 18 år var det högsta på över tio år. Även våldsdåd där gärningspersonen är under 15 år ökar. Barn så unga som tolv rekryteras som ”springpojkar” av kriminella nätverk, nyttjas för att bära vapen, leverera narkotika och ibland döda. Ämnet har nyligen skildrats av reportern Karwan Faraj i Uppdrags gransknings program Gängskolan.

Den brittiska Netflixserien Adolescence berör ämnet ur ett annat perspektiv. I fyra avsnitt skildras hur en 13-årig pojken arresteras för mord på en klasskamrat. Pojken, Jamie, har obemärkt framför sin dator dragits in i den så kallade incelkulturen (som står för ofrivilligt celibat), vilket till slut får Jamie att begå ett mord på en jämnårig flicka.

Jamie kommer från en helt vanlig familj, med en kärleksfull far. Det finns inga trauman i hans liv, ingen övergreppshistoria. Eller som manusförfattaren Jack Thorne uttryckte saken: ”Jamie kommer från en bra bakgrund, precis som jag, han är en smart kille, som jag var. Den avgörande skillnaden? Han hade internet på nätterna – jag hade böcker.” 

I Adolescence skildras Jamies pappas oreserverade kärlek till sin son. Pappan har i ett tidigt skede sett på den övervakningsfilm som fångar dådet. Sett hur sonen kallblodigt mördar den jämnåriga flickan. Pappan (mästerligt spelad av Stephen Graham) tar avstånd från brottet, som är helt avskyvärt, men han tar inte avstånd från sin trettonårige son. 

I det fjärde avsnittet skildras även hur pappan, mamman och dottern försöker att leva ett så normalt liv de kan. Trots glåporden, hatet från närboende, trakasserierna på skolan riktade mot systern. 

Det här perspektivet kommer sällan fram i vår tids debatt om unga våldsutövare. Att det i regel finns en kämpande familj, en familj som är bestört då sonen, kanske för en spottstyver, övertalats alternativt hotats att skjuta en för barnet okänd medmänniska. 

Eller som fallet i Adolescence hur en ung människa påverkats av ”likes”, algoritmer och den digitala jämförelsekulturen så att självkänslan tagit stryk och öppnat upp för en sådan form av radikalisering som återfinns i incel­rörelsen, där uppfattningen frodas att kvinnor skulle vara skyldiga till mäns olycka – något som i förlängningen rättfärdiggör våld som metod.

Visst ska ett samhälle ha kännbara sanktioner då någon ­allvarligt bryter mot dess lagar. Men givet lidandet kring själva handlingen, vilket inte bara drabbar offrets familj utan även de närstående till den unge våldsverkaren, hur möter vi nu allt detta? Det går att förstå att många pläderar för strängare straff och sänkt straffålder men är detta verkligen enda vägen att gå? 

Psykologen Lars Lorentzon skildrar i sin bok Vredens pedagogik hur Barnbyn Skå fungerade som ett litet terapeutiskt samhälle för familjer i kris, där själva livet tillsammans var läkande. En vistelse på Skå var förvisso kostsam, i jämförelse med andra behandlingshem, vistelsen tog ju tid i anspråk. Å andra sidan var resultaten påfallande goda. Är det inte dags att på allvar överväga den här metodiken i arbetet med alla stökiga och våldsbenägna ungdomar? Vilket är minst kostsamt i längden?

Johan Bonander, 
präst