De slaktas i tysthet - men gräset ska klippas

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

När Nadia Murad fick nobelpriset tillsammans med pastorn och läkaren Denis Mukwege ringde jag upp en kyrklig profil, jag ska inte nämna hens namn.

Hen gladdes åt att två kristna fick priset. En pastor och en jesuit.

Det är bara det att Nadia Murad inte alls är jesuit utan yezidier. Inget är likt mellan dessa grupper förutom det snarlika namnet. Om man säger det snabbt som attan.

Den låga kunskapen om Mellanösterns mer okända grupper är förvånansvärt låg också bland oss kristna i väst. Som liksom den övriga befolkningen tror att Mellanöstern består av två, tre, möjligen fyra grupper av människor.

Muslimer (shia eller sunni, what´s the difference?), israeler, araber och palestinier. En gång i tiden var araber och palestinier kristna men det var längesen och nu är alla muslimer. Förutom maroniterna, men de är libaneser. Det finns i och för sig zoroastrer också, men de är perser, och alla perser är väl iranier?

Ni förstår sarkasmen i detta eftersom ingen av dessa grupper är särskilt homogen. Men mer komplex än så är vår världsbild allt som oftast inte.

Därför blir det krångligt när världsbilden måste styckas i ännu mindre beståndsdelar. Som i yezidier, eller senast druser.

Många yezidier är förresten kurder, de flesta kurder är muslimer, men en del är det inte. 

En stor andel av druserna bor i Israel vilket förklarar den nära kopplingen mellan druserna och Israel, som var det enda landet att snabbt dra ut i försvar när en mobb av islamistiska grupper drog ut för att slakta druser och kristna i den del av Syrien, Suweida, där flest druser bor.

Det är osäkert hur många druser som dödats men ett liknande tillvägagångssätt och fullständig brutalitet har knappast setts sedan massakern 7 oktober.

Familjer som lemlästas, kvinnor som våldtas, människor som kastas ut över balkonger och rusiga ”krigare” som gottar sig i misären. Människor har förts bort.

Jo förresten. Minns ni yezidierna? Nadia Murad och många med henne fördes bort som sexslavar åt IS efter att de störtat in i yezidiska byar. Men när dödskulten ”besegrades” är det inte längre många som tänker på det där.

Det blir för jobbigt när man just bränt sig på en brännässla på väg hem från stranden.

Under senaste året har bilder stadigt publicerats på särskilda konton, om hur den allt mer pressade kristna befolkningen i Syrien tvingas ödmjuka sig för starka islamistiska krafter i det nya Syrien. 

Där en tidigare IS-ledare prisats av Europa för att ha lyckats störta den skrupellöse diktatorn Assad.

Ibland måste man ta det onda med det goda liksom.

Och vem orkar göra det svårare för sig, åtminstone innan man lyssnat klart på det senaste sommarpratet.

Förresten, har ni orkat ta in bilderna från hur Israeliska bosättare beter sig mot de sista kristna palestinierna?

Jag behöver väl knappast nämna situationen i Gaza. Svältkatastrofen? Det utstuderade våldet.

Raketkartan över Israel? Gisslan som inte släpps eller skickas hem i kistor.

Kvinnorna i Iran som piskas ihjäl över kastade slöjor.

Nu måste jag snart klippa gräset. Orkar jag sätta mig in mer i allt det där nu? Ta alla de här grupperna som lider, nära hjärtat.

Men jag måste ändå läsa på något om druserna. Precis som den där känslan jag fick för yezidierna, kan jag inte hantera att världen låter ännu en grupp vi inte kände till lämnas åt sitt eget öde.

Vi kanske inte kan rädda världen. Men vi kan lära oss vad en drus är. Vad en yezidier har gått igenom. Och vi kan, åtminstone, låta bli att glömma.

I grunden handlar det inte om hur mycket vi orkar – utan om hur mycket vi till slut inte längre kan blunda för.

I varje människa som kapitulerar i tystnad, går något förlorat i oss själva.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se