
Marken skakar under vår skapelseberättelse. Foto: Mikael M Johansson och Abdel Kareem Hana
Vår gemensamma skapelseberättelse håller på att utraderas tillsammans med befolkningen i Gaza. Hur ska västvärlden nu navigera?
Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna.
För exakt hundra år sedan, 1925, släpptes första delen av vad man skulle kunna kalla 1900-talets verkliga ”Satansverser” - Adolf Hitlers Mein Kampf. Den blev den skrift som 1900-talets stora ondska vilade på. Tillsammans med Sions vises protokoll - den ökända antisemitiska förfalskningen - har den varit tabu sedan andra världskrigets slut.
Inte bara för att den är ondskefull - utan för att det är den ondskefulla boken, skriven av västvärldens egen Voldemort.
Konsensusen som uppkom efter världskriget blev också vår gemensamma måttstock för vad som är gott och ont. Djävulen förpassades till skuggorna - en fysisk person, Hitler, hade tagit hans plats. På andra sidan skapades bilden av det evigt goda, ofta projicerat på USA.
Det fruktansvärda offer som tog oss dit vi är har fungerat som en spegel av skuld, skam och vanmakt - särskilt i Europa. Hur kunde vi låta sex miljoner judar deporteras till avlivningsläger?
I nästan religiösa termer har denna berättelse format oss - ett slags västlig skapelseberättelse där Förintelsen, Israel och det liberala demokratiprojektet hör tätt samman. Men nu håller den på att rämna.
Att det sker nu är knappast en slump. Enligt krigscykelteorin, som menar att stormaktskonflikter återkommer med några generationers mellanrum, är världen nu redo att ta sig an kampen om en ny världsordning - för grunden till den gamla håller på att glömmas bort. De sista överlevarna från Förintelsen riskerar att ta minnet med sig i graven.
Med europeiska ögon har vi länge varit överens: det judiska folket har rätt till sitt eget land. Efter århundraden av förföljelse var det inte mer än rätt att ge dem chansen att bygga sitt eget.
Det korrelerar också väl med idén om länders och individers liberala grundväsen.
Men enigheten rämnar.
Allt mindre talas det om Hamas och andra militanta islamistgruppers ansvar i den humanitära katastrof som drabbar Gaza. Legitima frågor - som varför Hamas inte släpper gisslan i utbyte mot fred - ställs alltmer sällan.
Det här pressar Israel - och inte minst Netanyahu, som mötte tung kritik av israeler innan 7 oktober 2023 och fortsatt gör det - men som nu har fått respit i och med det kollektiva trauma landet fortsatt befinner sig i.
Med ministervänner som Itamar Ben-Gvir och Amihai Eliyahu, som talat om utraderandet av Gaza och ockupation, behöver han knappast heller fiender. Eller så är det just vad han behöver - men det är ämne för en annan text.
Det självklara stödet för en tvåstatslösning minskar, ifrågasätts och drivs på av flera strömmar samtidigt.
Denna utveckling är farlig - inte bara för befolkningen i Gaza och Israel, utan för hela världen. Inte minst utvecklingen i väst.
Jerusalem tycks gång på gång vara världens nollpunkt, och just nu tornar flera perfekta stormar upp sig samtidigt.
De goda i denna postvärldskrigs-skapelseberättelse - USA och det liberala Europa - är allt oftare i konflikt med varandra. Vilket skapar tidigare omöjliga allianser.
Den djävul vi skakade hand med för att skapa fred, Sovjetunionen, har vaknat och rör sig nu åt motsatt håll. Även om toppmötet i Alaska skulle mynna i fredsuppgörelse för det krigströtta Ukraina, tillåts en rysk sovjetromantiker till despot, med stor säkerhet än en gång komma undan allt för lätt. Och få nya chanser att rusta upp för strid.
Israel, som skulle bli en fristad för de förtryckta, framstår allt mer som en förtryckare i omvärldens ögon. Samtidigt misslyckas protesterna i väst ofta med att skilja på stat och folkgrupp - något Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig med beundransvärd emfas har påtalat gång på gång.
Strömningarna utmanas också av propaganda från flera håll. Är Anas al-Sharif, en av de dödade reportrarna från Al Jazeera, egentligen också terrorist? Det hävdar i alla fall Israel, som tidigare uttryckt liknande saker om andra journalister. Kopplingar till Hamas har funnits, men påståendena om terrorism har ännu inte verifierats av oberoende källor. Något som fått Al-Jazeera att tala om lönnmord.
Och vad ger egentligen Hamaslevererad statistik för källstyrka? (Hamas styr Gazas hälsoministerium, som tillhandahåller de officiella dödstalen - något som ifrågasätts av flera regeringar och analytiker).
En möjlig lösning för att komma närmare problemet skulle vara att lyssna till de många nyhets- och pressfrihetsorganisationer som uppmanat Israel att släppa in oberoende journalister på plats - något som i praktiken har varit omöjligt.
Samtidigt ser vi hur tankar som tidigare skulle ha placerat någon i ”nazistbåset” nu blir mainstream. Ingen tycks längre veta vad som är gott eller ont. Vad som är sant eller falskt. Vad som är sanning - och vad som är lögn.
Kriget i Israel ger mörkermän möjligheten att lufta dammiga åsikter och konspirationer utan samma motstånd som tidigare.
Kort sagt: världskrigets konsensus håller på att nå vägs ände.
Vi går in i en ny era där gamla allianser inte längre håller ihop vår världsbild. FN:s auktoritet urholkas. TikTok, Telegram och Twitter tar över rollen som historiens berättare från BBC, CNN och SVT.
Den oberoende journalistiken fasas ut som förstahandskälla till förmån för individens favoriserade tankefabriker.
Det här påverkar inte bara politiken - det påverkar vårt psyke. Vår förmåga att orientera oss. Att avgöra vad som är sant, rättfärdigt, försvarbart.
Och kanske mest skrämmande: vi tycks inte längre vara överens om vad som är heligt.
Kyrkan, pressen, akademin, politiken - de som arbetar med ord, mening och värderingar - står inför en särskild utmaning just nu.
För om den berättelse vi har levt med faller, måste något nytt byggas. Inte i första hand för att rädda västs trovärdighet - utan för att en världsordning med målet att världskrigets fasor aldrig någonsin skulle upprepas, inte helt ska splittras i små bitar.
Vi behöver återta språket för värdighet. Kompassen för rätt och orätt. En berättelse som inte väjer för lidande, inte tystnar inför makt, inte förlorar blicken för det heliga i varje människa - även den som inte råkar bo i vår del av världen.
Och kanske börjar den berättelsen inte med en ny ideologi eller samhälle- utan med den tidlösa och eviga ordningens grunduppmaningar:
Var är din broder?
Vem är din nästa?
Älska dina fiender. Be för den som förföljer dig.
Saliga är de som skapar fred – de ska kallas Guds barn.
Robert Tjernberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.