Kyrkans framtid är här – och den är ekumenisk

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

"Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och har en kallelse till kyrkans synliga enhet". 

Orden från kyrkoordningen är tydliga: vi är inte kyrka på egen hand, utan i relation. Det är en vacker formulering, vilket också innebär en viss risk. Om orden inte får kropp kan de bli självbedrägliga. Levande ekumenik kan inte överlåtas åt dokument eller högtidstal. Det är ett val som måste göras – i vardagen, i församlingslivet, i våra attityder. 

Särskilt angeläget är detta val för oss i Svenska kyrkan när vi nu stegvis ställer om till en tid som skiljer sig från det tidigare nationalkyrkliga landskapet. Tidens tecken är motsägelsefulla: ökande intresse för kristen tro och kyrklig aktivitet, samtidigt som antal kyrkotillhöriga minskar genom generationsskifte. Därtill ett politiskt klimat som alltjämt visar underskott på positiva föreställningar om religionens roll i det offentliga.

Hur det än blir är jag övertygad om en sak: Framtiden för Kristi kyrka i Sverige är ekumenisk. På den punkten är framtiden redan här. Aldrig tidigare har Sveriges kristenhet varit så mångfacetterad. Världens alla kristna traditioner och spiritualiteter är representerade och ingenting tyder på att mångfalden kommer minska.

Frågan för Svenska kyrkan är därför inte om framtiden blir ekumenisk, utan hur vi väljer att förhålla oss till den. Retirerar vi till att bli en motvillig bifigur i ett större drama, eller blir vi aktiv medskapare i en större gemenskap som söker vägar att vittna om enheten i Kristus? 

Det senare alternativet rymmer stora möjligheter men kräver viss möda. Teologiska skillnader, historiska sår och maktobalanser gör det ibland svårt att närma sig varandra. Men ärligt talat – gäller inte allt det också inom den egna kyrkan? Den kyrka som prioriterar bort ekumeniskt engagemang kommer snart att få svårt att fördra skillnader internt.

Vi behöver klarsyn om att Svenska kyrkans historiska identitet rymmer impulser som drar åt olika håll. Den som vill avgränsning kan exempelvis hämta stöd hos gamle ärkebiskop Wingårdh som redan 1843 skrev: ”Den svenska kyrkan hvarken behöfva nya Läror, skeppade över Östersjön, eller för oss främmande former, hitförda på vestervåg”. 

Det finns ett historiskt stråk av särartsteologi kombinerad med nationalistiska föreställningar, som lätt mynnar ut i kyrkligt övermod: Vad skulle vi ha att lära av dem? Det är ju vi som ligger i framkant. 

Ett hoppfullare stråk finns i den brokyrkoidentitet som växte fram i Svenska kyrkan under 1900-talet – inte minst som ett resultat av det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det engagemanget har tagit konkret form i handling och ansvar.

Den som rör sig i internationella ekumeniska sammanhang kan tydligt se hur Svenska kyrkan, både historiskt och i nutid, varit en betydande aktör i den moderna ekumeniska rörelsens framväxt. Ingen anledning till högfärd – det finns som sagt andra stråk – men en glädjande påminnelse om vad vår kyrka kan vara när vi tar kallelsen till enhet på allvar.

Att bidra till en gemensam framtid kräver mer än välvilja. Det fordrar mod att lyssna och en insikt om att vi söker vår väg utan att ha alla svar. Då kan samtidens ekumeniska relationer framträda som den gåva de är. De ger möjlighet att fördjupa vår tro, skärpa vår teologi och vidga vår blick. Målet är inte att bli någon annan, utan att med större tydlighet bli dem vi är kallade att vara. 

Det var aldrig meningen att vi skulle vara kyrka på egen hand.

Jan Eckerdal, 
direktor för teologi, Sveriges kristna råd